torsdag 19 april 2012

Viva Le D.I.Y.! Hardcore Or Die!

Jag har inte uppdaterat här på år och dar, känns det som. Men riktigt så länge sedan är det inte. Men nästan. Peppen kommer och går. Olika saker ska arrangeras och tar tid. Ibland längre och svårare än vad man vill.

Men gillar man nördighet, spelhobby och Sverok så bör man nog hålla koll på Blekinge Spelfestivals hemsida. Hela skiten briserar den 11-13 maj är det tänkt i alla fall. Det kommer bli som brädspels café fast på steroider. Om steroider nu hade varit något positivt.

Där emellan så har jag hunnit med att ta mig till Musik Direkts delutagningar som lätt var värt mödan. Vill man se resultatet bör man åka till Ronneby för läsfinalen den 29:e april! Det är i Ronneby Teater. Lätt värt det.

I övrigt så var jag på en bra peppig konsert på ODEN i tisdags, en sådan man behöver iblan när motgångarna hopar sig i övrigt. Trots att alla som sa att de skulle komma aldrig kom, som vanligt, var det utan tvekan en av de bästa kvällarna på väldigt länge. Förmodligen på grund av att Kaj i Damage hade en sån sjukt bra PMA-attityd. Och att Vicious Dogs äntligen verkar bli det där punkbandet i länet jag länge önskat ska kläckas. Dom har länge varit bubblare på den platsen förvisso.

Jag skrev en mockup på en recension för att hjälpa en vän på traven med sin men den blev helt okej så jag publicerar den här.

Kvällens konsert med Vicious Dogs(Karlskrona), Damage(Linköping) och Arrach(Frankrike) riskerade att börja halta i och med att fransoserna bokstavligen ställde in i sista sekunden.
Detta hindrade varken Vicious Dogs eller Damage från att bestämma sig för att ställa förstärkarna på 11 och skita i kryckorna.


Vicious Dogs öppnade med låten Slug, en svängiga punkstänkaren, som redan nu kan anses vara en liveklassiker i sammanhanget. Och fortsatte sedan att leverera i stadigt tempo. Kronan på verket var nog ändå Cro-Mags covern Hard Times.


Efter det var det dags för Damage. Kaj(sång) var så överväldigad av stämningen och höll nästan små tal mellan låtarna om hur skönt det var att spela på kulturhus av de här slagen. Och hur fantastiskt han tyckte Kulturhuset ODEN med tillhörande punk/d.i.y.-scen. ”Vi kommer från Linköping idag och har bara varit här någon timme men det känns redan som vi har bott här i flera år”. Ett gott omdöme från gästerna kort och gott.


Trots en skral uppslutning av karlskronas punk/HC-scen så höll publiken stämningen på topp med dans och olika typer av stämingsvrål. Och det smittade av. Kaj fortsatte att bedyra sin kärlek till kvällen mellan låtarna och bad om ursäkt för sina ”långa” mellansnack.

Lite så.

fredag 2 mars 2012

In i elden / Dansa med elden

Jag vet. Du vet. Alla vet. Jag är inte så konsekvent alltid i mina uppdateringar.
Och det stör mig. För det händer väldigt mycket mest hela tiden. Jag har det mesta på någon typ av film också.


Och väldigt många band har varit runt i olika studios och spelat in. Så länet dräller av demos, EPs och fullängdare. Det har till och med smygit sig in punkare i reklamen. Och i någon slags rimlighetsanda så borde väl även Granny Goes Streetfighting gå in i en studio snart.

Och jag ska se till att få upp en liten intervju med dem alla. Plus gammal skåpmat från fanzinet som aldrig blev.

Men nog om det. Senast jag var på en spelning var det HC som gällde. Utfört av Grown By Earth, Alenah & Trophies (som avslutade med Hellhounds men då var jag för exalterad, så kameran fick stå). Denna spelning har satt sina spår i stauns kulturutbud.

I tv-påan för Vapenbröders skivsläpparfest på TV4, som är ikväll!, så hittar man Alenah merch. Det börjar 02:44 in i klippet. Men även i en reklamspot på internet inför konserten hittar man referenser till Alenah och Trophies.

fredag 10 februari 2012

Elva streck / Tre-sju-ett


Vapenbröder. Ännu ett fantastiskt Blekingeband som inte bör har passerat obemärkt för dig. Antingen här på bloggen eller ute i verkligheten.


En vapenbroder - någonstans mellan just verkligheten och internet


Sen ett tag tillbaka så ligger deras singel Gangsterland uppe på olika musiktjänster och fredagen den 2 mars är det releasefest för debutalbumet "Elva Streck". Där de självklart kommer spela en låt eller två. Men innan Vapenbröder går upp på scenen så kommer Echorec återuppstå och spela några av sina låtar. Echorec ja, kommer ni ihåg dem? Inte? Äsch skit samma. Tänk DB9 fast tio år tidigare, eller lite mer.

Platsen för festen är Konsthallen i Karlskrona. Det finns inget förköp utan man betalar inträde från 19:30 och framåt. Är man under 25 år kostar det 60 riksdaler, annars är det 150. Så klart kan man köpa skivan där. Det kommer blir fint.

It´s true! / It´s true! / It is all true!!!

För lite mer än ett år sedan så tyckte en del till. Om att Trophies spelade jämnt, ja det gjorde de såklart inte. Men de spelade så ofta de fick. Och de drog folk. Så vad var problemet? Det är lite dubbelt det där med spelningar i små städer kan jag tänka mig. Men skit i det nu. En gång om året får du nöja dig med att de kommer förbi och spelar.

Ja om du inte själv tar tag i det och börjar arrangerar spelningar. Det är ingen dum ide. Gör det.


Info om spelningen. Det är den 21:e feb. Banden som spelar är GROWN BY EARTH, ALENAH & Trophies. Det sker på Porslinan, Östra Hamngatan 7c. Om du är medlem i föreningen är spelningen gratis(!!!) annars kostar det 30 spänn.

Två tider att förhålla sig till.

Klockan 18:00 drar dokumentären REFUSED ARE FUCKING DEAD. Som handlar om att Refused aldrig kommer att återförenas. Vilket är lite ironiskt efter som de nu har gjort det. Men det är ändå svensk HC-historia. Så missa inte den.

Klockan 19:00 så öppnar dörrarna och man kan köpa läsk, kaffe och frukt eller ta plats vid scenen och invänta kvällens första band!

måndag 30 januari 2012

Det är happy hardcore / Det är sommarfest

Lika viktigt som banden som kommer och spelar är det att det finns folk som orkar sätta upp spelningar. Planera, affischera med mera. Det är sällan för lite fokus på det här arbetet i fanzine och d.i.y.-scenen överlag. Rätt var det är så har någon tröttnat på att organisera allt själv eller så går någon in i en vägg. En tanke med zinet var att just sätta fokus på de människorna. SSE var nystartat och kändes som ett rätt peppat gäng att ställa frågor till. Sagt och gjort, frågor ställdes.

Jag kommer inte ihåg vem det var som svarade, men jag misstänker att det var Oscar (även i NO OMEGA). I Texten så står det N.N. Eftersom jag hade tänkt att få svar på det. Det glömdes bort. Är det någon annan som vill ta på sig ansvaret så för svaren så är det fritt fram och försent.

SSE


Efter som jag fått så trevliga svar från STHLMs baserade banden This Gift Is A Curse och NO OMEGA så tänkte jag att det skulle vara intressant och se hur de som arrangerar spelningarna i huvudstaden ser och tänker på scenen så jag slängde iväg ett mail med ett par frågor om framtiden, scenen av idag och vad som funkar i stadens olika spellokaler.

Jag öppnade med den inte helt ovanliga frågan ”hur det står till?” och N.N. svarade som följer: Just nu mår föreningen väldigt bra. Vi har haft ett gäng lyckade spelningar bakom oss, nya medlemmar har nyss tillkommit, vi har mycket planer för framtiden och vi har börjat få till lite rutiner. Det är skönt att man med tiden lär sig vad som måste förbättras, och att vi verkligen kommer någonvart med vår förening. Nästa spelning är något vi kallar New Year’s Promises Kept, där uppemot tio mer eller mindre lokala band spelar, samt tyska Reason To Care. Det är en slags avslutning för året med oss i SSE, och vi ser alla fram emot det. Vi håller också på och jobbar med ett eget fanzine, men när det kommer ut är i nuläget oklart.

Vilken typ av band som är funkar bäst?
Det är rätt olika, mycket beroende på publiken. I Stockholm är det väldigt många som lyssnar på mörk och melodisk hardcore just nu, men när Bane och Trapped Under Ice var här var det en av de största spelningar i år. Det är därför rätt svårt att säga vilken typ som går hem bäst, särskilt som vi bokat emo och sludge, och det har också uppskattats. Det är oftast de lite mer utstickande banden, som inte låter som ”klassisk” hardcore, som får mycket bra respons.

Tycker ni att band borde höra av sig mer till er?
Helt klart, det är alltid bra att veta vilka band som är intresserade av att komma och spela, särskilt när man ska boka mindre band som öppningsakt till större bokningar. Det är också ett lätt sätt att se vilka band som är aktiva, och vilka som har saker på gång. Antagligen gör vi inte tillräckligt för att banden ska göra det, men det trillar in mejl med jämna mellanrum. Jag tror vi som arrangörsgrupp har etablerat oss lite i Sverige nu, och de flesta band känner till oss och är de intresserade hör man nog av sig. Som jag sa, är det ju de aktiva och kämpande banden man vill främja, och det är därför uppskattat när de hör av sig!

Vilket har varit det roligaste bandet att sätta upp?
Ska jag vara ärlig tycker jag det alltid är roligast att sätta upp kompisar från stans band. Har förmodligen spelat med/sett This Gift is a Curse uppemot tio gånger det senaste året, men det är lika roligt varje gång. Det är något med spelningar som gör att man träffar människor man kanske inte träffar så ofta utanför speltillfällen. Det blir också en annan stämning när det är kompisars band, och folk släpper gärna loss lite mer när det är någon de känner som står på scenen. Jag måste också nämna Grave Maker, som bara var ett helt otroligt trevligt och peppat band och som kan symbolisera ett större utländskt band som bara var ett nöje att jobba med.

Vad är det enklaste respektive jobbigaste med att boka spelningar?
Enklaste är att boka bandet, det gäller ju bara att man tar kontakt med varandra och bestämmer saker. Jobbigaste är förmodligen allt som ska göras när det är spelningen, som att städa upp och liknande. Det är det som känns enkelt i förväg men alltid ska ta en jävla tid när man väl står där, genomsvettig och trött. Den främsta anledningen till att vi inte sätter upp fler spelningar handlar väl mest om att man ska ha tid, pengar och ork att hålla på varje vecka. Hade jag fått välja hade vi satt upp band varje fredag, men nu är det tyvärr inte möjligt. Tror det är svårt att få en tillräckligt stor publik att komma på spelningar så pass ofta, särskilt som man måste gå ihop ekonomiskt. Skulle man sätta en tia i dörren, skulle man gå för mycket back för att det skulle funka i längde, men kostar det 50 kronor kan tyvärr inte särskilt många gå varje vecka.

Hur brukar ni marknadsföra er?
Facebook är ett otroligt bra sätt att marknadsföra spelningar, eftersom det är så lätt att skicka en eventinbjudan till ens vänner. Självklart sysslar vi också med klassiker som att lägga flyers på fik och i affärer, samt klassiker – att prata med folk. Jag tror det krävs att man blandar alla de här sätten för att få någon framgång, särskilt som vi inte har någon möjlighet att göra reklam i tidningar eller i radio. Man skulle väl i så fall behöva ha ett fett bankkonto, så man kan ha folk som springer på stan och sätter upp affischer på varje vägg, ha reklam i musiktidningar och på olika forum etc. Men eftersom en del av charmen med en punkscen är att den är underground och inte en del av svensson-kulturen, är det ganska skönt att vi inte har tillgång till den typen av resurser. Vår promotion räcker gott och väl, och ordet sprids ganska lätt inom en liten scen!

Känner ni någon samhörighet med någon scen?
Självklart! Dels straight edge-scenen, om det nu finns någon, men det är väl ganska uppenbart i så fall. Sen är de flesta av oss inom SSE antingen veganer eller vegetarianer, och hängivna djurrättsaktivister. Vi brukar, när vi har tänkt på det, ha bord med info från Djurrättsalliansen framme på spelningarna. Sen antar jag att det framgår att vi är en del av hardcorescenen, eftersom det är inom den vi verkar, och det är den som vi alla verkligen brinner för. Det är sjukt kul att vi har fått igång en levande och väldigt välmående scen här igen i Stockholm. Vill förstås inte säga att det enbart är tack vare oss i SSE, men sen vi började sätta upp spelningar har antalet kids på spelningarna gått upp, och det är uppemot hundra personer istället för runt 40-50. Man blir verkligen glad när man ser att nytt folk börjar komma på spelningarna, och att folk har kul när de är där. Jag tycker scenen i allmänhet är ett trevligt ställe idag. Det finns såklart fortfarande en del av den där gamla elitismen, samt de som bara är där för att visa upp sig. Men eftersom det känns ganska sunkigt att sitta och prata om sånt tråk i ett sammanhang som annars ska kännas positivt tänker jag inte gå in på det närmare. Dock tycker jag det är tråkigt när vissa (oftast något äldre killar, gärna som varit på en tidig Outlastspelning) fortsätter snacka skit, framförallt på internet. Det hjälper ingen att snacka dynga om någon man inte tycker har tillräckligt med cred. Sen behövs det alltid mer nya kids som börjar gå på spelningarna, och att de som varit med ett tag är lite bättre på att välkomna de som är nya. Mindre tuffing attityd och mer myshäng. Även om jag tycker att det inte är något stort problem, och att de flesta som går på spelningarna tycks trivas, men det är fortfarande en sak som lever kvar, trots att det ältas gång på gång.

Hur skulle ni vilja minnas 2011?
Som året då Stockholm Straight Edge satte upp den där spelningen alla snackar om, och som året då allt skitsnack tog sluta och folk började älska varandra mer. Gärna året man stängde de satans pälsfarmerna också, men man ska ju inte hoppas på för mycket.

Gå på spelningar med band man inte alltid är intresserad av för att stödja scenen bara kontra produktivt eller bra?
Jag tycker inte det är något fel med att gå på spelningar bara för att visa sitt stöd. Tycker man om hardcore brukar man kunna uppskatta ett par band, även om man inte var inne i något av banden sen tidigare. Det är bara positivt att många är på spelningar, och det är om inte annat ett trevligt sätt att träffa polare och umgås. Ett av de bättre sätten att upptäcka nya band är ju faktiskt att se dem live, och skiter man i en spelning för att man inte har någon bra koll på banden sen innan missar man hela den grejen

onsdag 18 januari 2012

Storm the crowd / You'll just push on through.

Den här mannen söker spelningar. Han sjunger i Trophies. De låter och rör sig så här. Så ni vet vad ni får i säcken. Man kan med fördel höra av sig till Trophies på ett socialt medie om man har tips om bra spelställen. Jag tror även att om man får fatt på Niklas med band så kan det vara så att Alenah och/eller Grown By Earth följer med på köpet.


Nedan följer den preliminära turnéplanen
-
One week mayhem in February:
20: Hemgården, Lund w/ Alenah + Grown by Earth
21: Porslinan, Karlskrona (?) w/ Alenah + Grown By Earth
22: TBA, TBA
23: TBA, Örebro w/ Alenah + Grown By Earth
24: TBA, TBA
25: TBA, Stockholm w/ Grieved + Alenah + Grown By Earth
26: TBA, TBA

I can't keep up / I can't keep up / I can't keep up

Sagan om Fanzinet - del 4: EDGE, The Story.


Ni vet, jag bodde i Oslo där ett tag. Jag fick peppen till Fanzinet i staden. Jag åt massa gött käk på Blitzhuset under luncherna(och våfflor - våfflor i mängder). Jag tog dit arbetskamrater som var rätt "normala" som i engelskans - straight, as opposite to wired - och visade dem mångfalden. Ingen var missnöjd. Det var också där jag såg en lapp på en vägg. Det stod något om en filmvisning. EDGE, The Movie. Jag kollade upp det på nätet. Såg att det även var en visning i den svenska huvudstaden.


Mailade en kompis som inte har något större hum om straight edge, men som hyser stor respekt för subkultur. Vips så hade jag gjort lite redaktionellt arbete och fördelat jobb på honom. Han har även grundförståelse för hardcore som musikgenre och sub-&ungdomskultur men är på inget sätt inblandad i någon scen. Hyser även ett ganska stort ointresse för musiken utan dess subkulturella kontext gör han också. Skönt utanförskaps perspektiv var min plan. Här kommer resultatet ett par år för sent.

EDGE, The Movie

Det går snabbt att bli gammal och då talar jag inte bara om det faktum att jag är äldst i lokalen när sXe-dokumentären EDGE visas för publik i ABF-huset i Stockholm, utan även om det faktum att det redan har blivit dags att summera en subkultur som knappt ens hunnit sätta sig i det kollektiva medvetandet.

- Vårt syfte med filmen var att utforska och dokumentera de olika aspekterna av straight edge, förklarar upphovsmannen Marc Pierschel innan visningen.

Efterarbetet med filmen har tagit två år och trots den långa tiden i redigeringen så har Pierschel och hans kollega Michael Kirchner lämnat efter sig ett hastverk, med brister i allt från små detaljer som ljudövergångar till direkt bärande element som själva narrativet. Filmens stora behållning är istället de intervjuer man har lyckats få till med en rad välkända straight edge-pionjärer. Det finns långt framskridna planer på att släppa dokumentären på dvd, då med ytterligare material från inspelningarna, och man kan bara hålla tummarna för att så mycket som möjligt kommer med.

Själv har jag alltid betraktat sXe som någon sorts amerikansk Hem och skola-skapelse med syftet att göra det coolt att ta avstånd från droger. Både polismyndighet och idrottsrörelse har ju varit där förut, med budskap som Spola Kröken och En drogfri generation. Under 90-talet ingick det i Fröken Sverige-vinnarnas uppdrag att åka runt till mellanstadieskolor och predika för organisationen En Rökfri generations räkning. Om man vill dricka, röka eller knarka har alltid varit en fråga om man vill vara en del av etablissemanget eller inte.

När straight edge tog skruv i Sverige på 90-talet, så var det djurrättsaktivisterna som främst anammade livsstilen och hela den svenska rörelsens epicentrum hamnade av någon anledning i Umeå. Vissa påstår att det beror helt och hållet på
Dennis Lyxzéns fysiska och andliga närvaro. Andra hävdar att alkoholens centrala roll i den norrländska identiteten utgjorde perfekt grogrund för en motrörelse. Om supandet var norm, så var nykterhet och renlevnad rena rama punken.

Dennis Lyxzén har tidigare frånsvurit sig allt ansvar för sitt påstådda inflytande. Han menar att kanske en av
Refuseds fyrtio första låtar handlade om djurens rätt, men att det tydligen räckte för att han skulle bli någon sorts galjonsfigur för rörelsen.

Nu är det ju så att straight edge går längre tillbaka än till 90-talet och att subkulturen inte alls föddes i Sverige, utan på andra sidan Atlanten, i Boston och New York. EDGE: perspectives on drug free culture visar upp ett galleri av mer eller mindre motvilliga förgrundsgestalter för Straight edge-rörelsen. Tre saker förenar nästan samtliga medverkande i dokumentären: alla har en historia av missbruk från uppväxten, antingen för egen del eller inom familjen, alla ser det som att samhället och konventionerna snarare främjar användandet av droger än tvärtom och alla spelar eller har spelat i band.

Youth of today-sångaren Ray Cappo berättar i filmen om hur han som ung lämnade den inskränkta keg party-mentaliteten i sin småstad och började hänga med punkarna i New York, bara för att ganska snart inse att de var än mer inskränkta och enkelspåriga. Han behövde något annat, något mer. I straight edge fann han samma musikaliska uttryck, men slapp den vidhängande självdestruktivitet som var genomgående tema inom punken.

Idag är Ray Cappo yoga-instruktör med kopplingar till hare krishna-rörelsen. Han framhåller, inte helt överraskande, straight edge som en andlig livsstil och det är svårt att inte dra paralleller till religion när man lyssnar till dokumentärfilmens profiler. Utöver nyss nämnda andlighet, renlevnad och det nästan frälsningsliknande uppvaknande som tycks vara standard, så finns det, precis om i religiösa sammanhang, en djup klyfta mellan de bokstavstrogna och de lite mer fritt tolkande straight edgarna.

För att mot sin vilja ha utpekats som grundare till straight edge har
Minor Threat-sångaren Ian McKaye en hel del att säga om saken. McKaye påstås ha startat hela subkulturen med låten Straight edge och med låten Out of step (with the world) satte han upp ett enkelt regelverk.

”Don’t smoke
don’t drink
don’t fuck
At least I can fucking think”

Ian McKaye menar att han aldrig hade för avsikt att predika. Han sjöng bara om sig själv. Om folk vill göra samma sak så är det upp till var och en. Han ser inte sXe som en rörelse, utan som en hyllning till individualitet. Alla sätter upp sina egna regler. Alla lever sitt eget liv. Ian McKaye röker inte och han dricker inte eller tar droger.

Men det var inte den individuella friheten, utan just tydligheten, som räddade musikskribenten Kent McClard från sitt fördärv.

- Jag kom från ett trasigt hem och hade varken regler eller gränser med mig hemifrån. Jag saknade helt självkontroll och om jag inte hade sXe så skulle jag vara död. Det var ett sätt för mig att aktivt kunna välja och påverka mitt liv, vittnar McClard i EDGE.

Hockeyscouten och före detta
Good Riddance-sångaren Russ Rankin efterlyser också han den fanatism som en gång fanns i leden. Han tycker att straight edge har förstörts av folk som inte är hängivna nog.

- Om jag var 14 år i dag så skulle jag nog inte börja lyssna på punk och det skrämmer mig, för punken har varit mitt liv, säger Rankin.

Musiken var alltså viktig, men den kom inte före. Det viktigaste var formerna, konturerna och gemenskapen. Studenten och straight edgaren Priyesh Patel konstaterar i en intervju att känslan av total trygghet inom punk och hardcore-scenen är livsnödvändig. Utan den krackelerar allt.

R.A.M.B.O.-basisten Bull Gervasi föll för det positiva budskapet inom straight edge. Han ser, precis som Russ Rankin, ett kraftigt moraliskt förfall inom rörelsen. Anhängarna är fortfarande rök- och drogfria, men idag är hardcore-scenen, enligt Gervasi, nedlusad med problem som våldsförhärligande, rasism, sexism, homofobi och apolitiska attityder. Genie, den enda kvinnan som får uttala sig i dokumentärfilmen, uttrycker en önskan, på sin höjd en förhoppning, om att tjejer en dag kan anses jämlika med killarna inom hardcore.

Ian McKaye och Ray Cappo berör med bitter ton den självrättfärdiga attityd som alltmer har kommit att genomsyra straight edge. Cappo stämplades som en svikare för att han drack ett glas vin i Italien och Ian McKaye berättar om hur fans har ifrågasatt hans kaffedrickande.

- Gör det mig till en bättre människa om jag inte röker eller dricker? Är jag bättre än andra för att jag inte tar droger? undrar McKaye och riktar retoriskt frågan till de straight edgare som antydningsvis ser ner på andra människor.

- Man kan inte förråda sXe. Om man sätter upp det som en måttstock på perfektion så blir det värdelöst, säger McClard och framstår plötsligt även han som brännmärkt.

Den rörelse som de var med om att skapa och inspirera har likt ett Frankensteins monster blivit allt de en gång tog avstånd från. Straight edge har skapat egna konventioner och ett eget etablissemang. Cappo deklarerar att han inte längre titulerar sig som straight edge. McKaye hävdar å ena sidan att den självrättfärdiga attityden är utbredd, men förnekar å andra sidan det bestämdaste att straight edge ens skulle vara en rörelse.

Dr Ross Haenfler är straight edgare, professorsassistent i Oxford och har gjort flera stora sociologiska studier av straight edge som fenomen. Han menar att straight edge ändå måste ses på och kan förstås som en rörelse, även om de flesta inom scenen inte vill se sig som en del av ett kollektiv. Musiken är central, men enligt Haenfler är det snarare viljan att förändra som binder banden och människorna samman. Ekologismen, veganismen, feminismen och absolutismen spelar essentiella roller för rörelsens image utåt och som identifikationsfaktorer för enskilda anhängare.

Det finns straight edgare som inte nöjer sig med det. Djurrättsaktivisten Peter Young har avtjänat fängelsestraff för sina aktioner mot pälsfarmar och laboratorier. Under intervjun i EDGE är han väldigt tydlig med vad han tycker om politiska posörer inom rörelsen.

- Om man tror att det räcker med att vara straight edge och vegan så har man inte fattat någonting, säger Young och menar att fler måste aktivera sig.

Som filmmakarna bakom EDGE konstaterar så är straight edge ett hopplock av olika politiska åsikter, uttrycksmedel och musikstilar. Men istället för att ge en samlad bild, så sätter dokumentärfilmen snarare fingret på en splittring inom rörelsen. Och där musiken inom andra subkulturer fungerar som en enande kraft, så känns det bitvis som att musiken är det enda som knyter samman en straight edge-scen som i alla andra hänseenden innehåller konflikter.

När Minor Threat en gång i tiden började spela på klubbar i Washington, så såg man till att även minderåriga kunde komma in på spelningarna. Om man var för ung för att dricka fick man ett stort, svart kryss på ovansidan av handen, men man var fortfarande välkommen. Ian McKaye känner fortfarande stor frustration när han berör ämnet.

- Varför behandlas musik som en bi-aktivitet till partajande? säger McKaye i EDGE.

Att kunna hänge sig åt musiken utan att tvingas hänge sig åt drogerna, det var en gång hela poängen med straight edge. Musiken och ingenting annat.

Det är kanske därför det känns så märkligt att så gott som varenda person som uttalar sig i EDGE tycks behandla musiken som en bi-aktivitet till straight edge.


Så. Det var det. Något annat som är kul är att på filmvisningen så fick jag en rätt tung och go tidning. Gratis. Out Of Step heter den. Funderar på det du. Eller skit i det. Jag såg att 2011 års upplaga fanns digitalt tillgänglig och med en ganska gedigen intervju med Ian, om man nu inte kan få nog av karlen.