torsdag 19 april 2012

Viva Le D.I.Y.! Hardcore Or Die!

Jag har inte uppdaterat här på år och dar, känns det som. Men riktigt så länge sedan är det inte. Men nästan. Peppen kommer och går. Olika saker ska arrangeras och tar tid. Ibland längre och svårare än vad man vill.

Men gillar man nördighet, spelhobby och Sverok så bör man nog hålla koll på Blekinge Spelfestivals hemsida. Hela skiten briserar den 11-13 maj är det tänkt i alla fall. Det kommer bli som brädspels café fast på steroider. Om steroider nu hade varit något positivt.

Där emellan så har jag hunnit med att ta mig till Musik Direkts delutagningar som lätt var värt mödan. Vill man se resultatet bör man åka till Ronneby för läsfinalen den 29:e april! Det är i Ronneby Teater. Lätt värt det.

I övrigt så var jag på en bra peppig konsert på ODEN i tisdags, en sådan man behöver iblan när motgångarna hopar sig i övrigt. Trots att alla som sa att de skulle komma aldrig kom, som vanligt, var det utan tvekan en av de bästa kvällarna på väldigt länge. Förmodligen på grund av att Kaj i Damage hade en sån sjukt bra PMA-attityd. Och att Vicious Dogs äntligen verkar bli det där punkbandet i länet jag länge önskat ska kläckas. Dom har länge varit bubblare på den platsen förvisso.

Jag skrev en mockup på en recension för att hjälpa en vän på traven med sin men den blev helt okej så jag publicerar den här.

Kvällens konsert med Vicious Dogs(Karlskrona), Damage(Linköping) och Arrach(Frankrike) riskerade att börja halta i och med att fransoserna bokstavligen ställde in i sista sekunden.
Detta hindrade varken Vicious Dogs eller Damage från att bestämma sig för att ställa förstärkarna på 11 och skita i kryckorna.


Vicious Dogs öppnade med låten Slug, en svängiga punkstänkaren, som redan nu kan anses vara en liveklassiker i sammanhanget. Och fortsatte sedan att leverera i stadigt tempo. Kronan på verket var nog ändå Cro-Mags covern Hard Times.


Efter det var det dags för Damage. Kaj(sång) var så överväldigad av stämningen och höll nästan små tal mellan låtarna om hur skönt det var att spela på kulturhus av de här slagen. Och hur fantastiskt han tyckte Kulturhuset ODEN med tillhörande punk/d.i.y.-scen. ”Vi kommer från Linköping idag och har bara varit här någon timme men det känns redan som vi har bott här i flera år”. Ett gott omdöme från gästerna kort och gott.


Trots en skral uppslutning av karlskronas punk/HC-scen så höll publiken stämningen på topp med dans och olika typer av stämingsvrål. Och det smittade av. Kaj fortsatte att bedyra sin kärlek till kvällen mellan låtarna och bad om ursäkt för sina ”långa” mellansnack.

Lite så.

fredag 2 mars 2012

In i elden / Dansa med elden

Jag vet. Du vet. Alla vet. Jag är inte så konsekvent alltid i mina uppdateringar.
Och det stör mig. För det händer väldigt mycket mest hela tiden. Jag har det mesta på någon typ av film också.


Och väldigt många band har varit runt i olika studios och spelat in. Så länet dräller av demos, EPs och fullängdare. Det har till och med smygit sig in punkare i reklamen. Och i någon slags rimlighetsanda så borde väl även Granny Goes Streetfighting gå in i en studio snart.

Och jag ska se till att få upp en liten intervju med dem alla. Plus gammal skåpmat från fanzinet som aldrig blev.

Men nog om det. Senast jag var på en spelning var det HC som gällde. Utfört av Grown By Earth, Alenah & Trophies (som avslutade med Hellhounds men då var jag för exalterad, så kameran fick stå). Denna spelning har satt sina spår i stauns kulturutbud.

I tv-påan för Vapenbröders skivsläpparfest på TV4, som är ikväll!, så hittar man Alenah merch. Det börjar 02:44 in i klippet. Men även i en reklamspot på internet inför konserten hittar man referenser till Alenah och Trophies.

fredag 10 februari 2012

Elva streck / Tre-sju-ett


Vapenbröder. Ännu ett fantastiskt Blekingeband som inte bör har passerat obemärkt för dig. Antingen här på bloggen eller ute i verkligheten.


En vapenbroder - någonstans mellan just verkligheten och internet


Sen ett tag tillbaka så ligger deras singel Gangsterland uppe på olika musiktjänster och fredagen den 2 mars är det releasefest för debutalbumet "Elva Streck". Där de självklart kommer spela en låt eller två. Men innan Vapenbröder går upp på scenen så kommer Echorec återuppstå och spela några av sina låtar. Echorec ja, kommer ni ihåg dem? Inte? Äsch skit samma. Tänk DB9 fast tio år tidigare, eller lite mer.

Platsen för festen är Konsthallen i Karlskrona. Det finns inget förköp utan man betalar inträde från 19:30 och framåt. Är man under 25 år kostar det 60 riksdaler, annars är det 150. Så klart kan man köpa skivan där. Det kommer blir fint.

It´s true! / It´s true! / It is all true!!!

För lite mer än ett år sedan så tyckte en del till. Om att Trophies spelade jämnt, ja det gjorde de såklart inte. Men de spelade så ofta de fick. Och de drog folk. Så vad var problemet? Det är lite dubbelt det där med spelningar i små städer kan jag tänka mig. Men skit i det nu. En gång om året får du nöja dig med att de kommer förbi och spelar.

Ja om du inte själv tar tag i det och börjar arrangerar spelningar. Det är ingen dum ide. Gör det.


Info om spelningen. Det är den 21:e feb. Banden som spelar är GROWN BY EARTH, ALENAH & Trophies. Det sker på Porslinan, Östra Hamngatan 7c. Om du är medlem i föreningen är spelningen gratis(!!!) annars kostar det 30 spänn.

Två tider att förhålla sig till.

Klockan 18:00 drar dokumentären REFUSED ARE FUCKING DEAD. Som handlar om att Refused aldrig kommer att återförenas. Vilket är lite ironiskt efter som de nu har gjort det. Men det är ändå svensk HC-historia. Så missa inte den.

Klockan 19:00 så öppnar dörrarna och man kan köpa läsk, kaffe och frukt eller ta plats vid scenen och invänta kvällens första band!

måndag 30 januari 2012

Det är happy hardcore / Det är sommarfest

Lika viktigt som banden som kommer och spelar är det att det finns folk som orkar sätta upp spelningar. Planera, affischera med mera. Det är sällan för lite fokus på det här arbetet i fanzine och d.i.y.-scenen överlag. Rätt var det är så har någon tröttnat på att organisera allt själv eller så går någon in i en vägg. En tanke med zinet var att just sätta fokus på de människorna. SSE var nystartat och kändes som ett rätt peppat gäng att ställa frågor till. Sagt och gjort, frågor ställdes.

Jag kommer inte ihåg vem det var som svarade, men jag misstänker att det var Oscar (även i NO OMEGA). I Texten så står det N.N. Eftersom jag hade tänkt att få svar på det. Det glömdes bort. Är det någon annan som vill ta på sig ansvaret så för svaren så är det fritt fram och försent.

SSE


Efter som jag fått så trevliga svar från STHLMs baserade banden This Gift Is A Curse och NO OMEGA så tänkte jag att det skulle vara intressant och se hur de som arrangerar spelningarna i huvudstaden ser och tänker på scenen så jag slängde iväg ett mail med ett par frågor om framtiden, scenen av idag och vad som funkar i stadens olika spellokaler.

Jag öppnade med den inte helt ovanliga frågan ”hur det står till?” och N.N. svarade som följer: Just nu mår föreningen väldigt bra. Vi har haft ett gäng lyckade spelningar bakom oss, nya medlemmar har nyss tillkommit, vi har mycket planer för framtiden och vi har börjat få till lite rutiner. Det är skönt att man med tiden lär sig vad som måste förbättras, och att vi verkligen kommer någonvart med vår förening. Nästa spelning är något vi kallar New Year’s Promises Kept, där uppemot tio mer eller mindre lokala band spelar, samt tyska Reason To Care. Det är en slags avslutning för året med oss i SSE, och vi ser alla fram emot det. Vi håller också på och jobbar med ett eget fanzine, men när det kommer ut är i nuläget oklart.

Vilken typ av band som är funkar bäst?
Det är rätt olika, mycket beroende på publiken. I Stockholm är det väldigt många som lyssnar på mörk och melodisk hardcore just nu, men när Bane och Trapped Under Ice var här var det en av de största spelningar i år. Det är därför rätt svårt att säga vilken typ som går hem bäst, särskilt som vi bokat emo och sludge, och det har också uppskattats. Det är oftast de lite mer utstickande banden, som inte låter som ”klassisk” hardcore, som får mycket bra respons.

Tycker ni att band borde höra av sig mer till er?
Helt klart, det är alltid bra att veta vilka band som är intresserade av att komma och spela, särskilt när man ska boka mindre band som öppningsakt till större bokningar. Det är också ett lätt sätt att se vilka band som är aktiva, och vilka som har saker på gång. Antagligen gör vi inte tillräckligt för att banden ska göra det, men det trillar in mejl med jämna mellanrum. Jag tror vi som arrangörsgrupp har etablerat oss lite i Sverige nu, och de flesta band känner till oss och är de intresserade hör man nog av sig. Som jag sa, är det ju de aktiva och kämpande banden man vill främja, och det är därför uppskattat när de hör av sig!

Vilket har varit det roligaste bandet att sätta upp?
Ska jag vara ärlig tycker jag det alltid är roligast att sätta upp kompisar från stans band. Har förmodligen spelat med/sett This Gift is a Curse uppemot tio gånger det senaste året, men det är lika roligt varje gång. Det är något med spelningar som gör att man träffar människor man kanske inte träffar så ofta utanför speltillfällen. Det blir också en annan stämning när det är kompisars band, och folk släpper gärna loss lite mer när det är någon de känner som står på scenen. Jag måste också nämna Grave Maker, som bara var ett helt otroligt trevligt och peppat band och som kan symbolisera ett större utländskt band som bara var ett nöje att jobba med.

Vad är det enklaste respektive jobbigaste med att boka spelningar?
Enklaste är att boka bandet, det gäller ju bara att man tar kontakt med varandra och bestämmer saker. Jobbigaste är förmodligen allt som ska göras när det är spelningen, som att städa upp och liknande. Det är det som känns enkelt i förväg men alltid ska ta en jävla tid när man väl står där, genomsvettig och trött. Den främsta anledningen till att vi inte sätter upp fler spelningar handlar väl mest om att man ska ha tid, pengar och ork att hålla på varje vecka. Hade jag fått välja hade vi satt upp band varje fredag, men nu är det tyvärr inte möjligt. Tror det är svårt att få en tillräckligt stor publik att komma på spelningar så pass ofta, särskilt som man måste gå ihop ekonomiskt. Skulle man sätta en tia i dörren, skulle man gå för mycket back för att det skulle funka i längde, men kostar det 50 kronor kan tyvärr inte särskilt många gå varje vecka.

Hur brukar ni marknadsföra er?
Facebook är ett otroligt bra sätt att marknadsföra spelningar, eftersom det är så lätt att skicka en eventinbjudan till ens vänner. Självklart sysslar vi också med klassiker som att lägga flyers på fik och i affärer, samt klassiker – att prata med folk. Jag tror det krävs att man blandar alla de här sätten för att få någon framgång, särskilt som vi inte har någon möjlighet att göra reklam i tidningar eller i radio. Man skulle väl i så fall behöva ha ett fett bankkonto, så man kan ha folk som springer på stan och sätter upp affischer på varje vägg, ha reklam i musiktidningar och på olika forum etc. Men eftersom en del av charmen med en punkscen är att den är underground och inte en del av svensson-kulturen, är det ganska skönt att vi inte har tillgång till den typen av resurser. Vår promotion räcker gott och väl, och ordet sprids ganska lätt inom en liten scen!

Känner ni någon samhörighet med någon scen?
Självklart! Dels straight edge-scenen, om det nu finns någon, men det är väl ganska uppenbart i så fall. Sen är de flesta av oss inom SSE antingen veganer eller vegetarianer, och hängivna djurrättsaktivister. Vi brukar, när vi har tänkt på det, ha bord med info från Djurrättsalliansen framme på spelningarna. Sen antar jag att det framgår att vi är en del av hardcorescenen, eftersom det är inom den vi verkar, och det är den som vi alla verkligen brinner för. Det är sjukt kul att vi har fått igång en levande och väldigt välmående scen här igen i Stockholm. Vill förstås inte säga att det enbart är tack vare oss i SSE, men sen vi började sätta upp spelningar har antalet kids på spelningarna gått upp, och det är uppemot hundra personer istället för runt 40-50. Man blir verkligen glad när man ser att nytt folk börjar komma på spelningarna, och att folk har kul när de är där. Jag tycker scenen i allmänhet är ett trevligt ställe idag. Det finns såklart fortfarande en del av den där gamla elitismen, samt de som bara är där för att visa upp sig. Men eftersom det känns ganska sunkigt att sitta och prata om sånt tråk i ett sammanhang som annars ska kännas positivt tänker jag inte gå in på det närmare. Dock tycker jag det är tråkigt när vissa (oftast något äldre killar, gärna som varit på en tidig Outlastspelning) fortsätter snacka skit, framförallt på internet. Det hjälper ingen att snacka dynga om någon man inte tycker har tillräckligt med cred. Sen behövs det alltid mer nya kids som börjar gå på spelningarna, och att de som varit med ett tag är lite bättre på att välkomna de som är nya. Mindre tuffing attityd och mer myshäng. Även om jag tycker att det inte är något stort problem, och att de flesta som går på spelningarna tycks trivas, men det är fortfarande en sak som lever kvar, trots att det ältas gång på gång.

Hur skulle ni vilja minnas 2011?
Som året då Stockholm Straight Edge satte upp den där spelningen alla snackar om, och som året då allt skitsnack tog sluta och folk började älska varandra mer. Gärna året man stängde de satans pälsfarmerna också, men man ska ju inte hoppas på för mycket.

Gå på spelningar med band man inte alltid är intresserad av för att stödja scenen bara kontra produktivt eller bra?
Jag tycker inte det är något fel med att gå på spelningar bara för att visa sitt stöd. Tycker man om hardcore brukar man kunna uppskatta ett par band, även om man inte var inne i något av banden sen tidigare. Det är bara positivt att många är på spelningar, och det är om inte annat ett trevligt sätt att träffa polare och umgås. Ett av de bättre sätten att upptäcka nya band är ju faktiskt att se dem live, och skiter man i en spelning för att man inte har någon bra koll på banden sen innan missar man hela den grejen

onsdag 18 januari 2012

Storm the crowd / You'll just push on through.

Den här mannen söker spelningar. Han sjunger i Trophies. De låter och rör sig så här. Så ni vet vad ni får i säcken. Man kan med fördel höra av sig till Trophies på ett socialt medie om man har tips om bra spelställen. Jag tror även att om man får fatt på Niklas med band så kan det vara så att Alenah och/eller Grown By Earth följer med på köpet.


Nedan följer den preliminära turnéplanen
-
One week mayhem in February:
20: Hemgården, Lund w/ Alenah + Grown by Earth
21: Porslinan, Karlskrona (?) w/ Alenah + Grown By Earth
22: TBA, TBA
23: TBA, Örebro w/ Alenah + Grown By Earth
24: TBA, TBA
25: TBA, Stockholm w/ Grieved + Alenah + Grown By Earth
26: TBA, TBA

I can't keep up / I can't keep up / I can't keep up

Sagan om Fanzinet - del 4: EDGE, The Story.


Ni vet, jag bodde i Oslo där ett tag. Jag fick peppen till Fanzinet i staden. Jag åt massa gött käk på Blitzhuset under luncherna(och våfflor - våfflor i mängder). Jag tog dit arbetskamrater som var rätt "normala" som i engelskans - straight, as opposite to wired - och visade dem mångfalden. Ingen var missnöjd. Det var också där jag såg en lapp på en vägg. Det stod något om en filmvisning. EDGE, The Movie. Jag kollade upp det på nätet. Såg att det även var en visning i den svenska huvudstaden.


Mailade en kompis som inte har något större hum om straight edge, men som hyser stor respekt för subkultur. Vips så hade jag gjort lite redaktionellt arbete och fördelat jobb på honom. Han har även grundförståelse för hardcore som musikgenre och sub-&ungdomskultur men är på inget sätt inblandad i någon scen. Hyser även ett ganska stort ointresse för musiken utan dess subkulturella kontext gör han också. Skönt utanförskaps perspektiv var min plan. Här kommer resultatet ett par år för sent.

EDGE, The Movie

Det går snabbt att bli gammal och då talar jag inte bara om det faktum att jag är äldst i lokalen när sXe-dokumentären EDGE visas för publik i ABF-huset i Stockholm, utan även om det faktum att det redan har blivit dags att summera en subkultur som knappt ens hunnit sätta sig i det kollektiva medvetandet.

- Vårt syfte med filmen var att utforska och dokumentera de olika aspekterna av straight edge, förklarar upphovsmannen Marc Pierschel innan visningen.

Efterarbetet med filmen har tagit två år och trots den långa tiden i redigeringen så har Pierschel och hans kollega Michael Kirchner lämnat efter sig ett hastverk, med brister i allt från små detaljer som ljudövergångar till direkt bärande element som själva narrativet. Filmens stora behållning är istället de intervjuer man har lyckats få till med en rad välkända straight edge-pionjärer. Det finns långt framskridna planer på att släppa dokumentären på dvd, då med ytterligare material från inspelningarna, och man kan bara hålla tummarna för att så mycket som möjligt kommer med.

Själv har jag alltid betraktat sXe som någon sorts amerikansk Hem och skola-skapelse med syftet att göra det coolt att ta avstånd från droger. Både polismyndighet och idrottsrörelse har ju varit där förut, med budskap som Spola Kröken och En drogfri generation. Under 90-talet ingick det i Fröken Sverige-vinnarnas uppdrag att åka runt till mellanstadieskolor och predika för organisationen En Rökfri generations räkning. Om man vill dricka, röka eller knarka har alltid varit en fråga om man vill vara en del av etablissemanget eller inte.

När straight edge tog skruv i Sverige på 90-talet, så var det djurrättsaktivisterna som främst anammade livsstilen och hela den svenska rörelsens epicentrum hamnade av någon anledning i Umeå. Vissa påstår att det beror helt och hållet på
Dennis Lyxzéns fysiska och andliga närvaro. Andra hävdar att alkoholens centrala roll i den norrländska identiteten utgjorde perfekt grogrund för en motrörelse. Om supandet var norm, så var nykterhet och renlevnad rena rama punken.

Dennis Lyxzén har tidigare frånsvurit sig allt ansvar för sitt påstådda inflytande. Han menar att kanske en av
Refuseds fyrtio första låtar handlade om djurens rätt, men att det tydligen räckte för att han skulle bli någon sorts galjonsfigur för rörelsen.

Nu är det ju så att straight edge går längre tillbaka än till 90-talet och att subkulturen inte alls föddes i Sverige, utan på andra sidan Atlanten, i Boston och New York. EDGE: perspectives on drug free culture visar upp ett galleri av mer eller mindre motvilliga förgrundsgestalter för Straight edge-rörelsen. Tre saker förenar nästan samtliga medverkande i dokumentären: alla har en historia av missbruk från uppväxten, antingen för egen del eller inom familjen, alla ser det som att samhället och konventionerna snarare främjar användandet av droger än tvärtom och alla spelar eller har spelat i band.

Youth of today-sångaren Ray Cappo berättar i filmen om hur han som ung lämnade den inskränkta keg party-mentaliteten i sin småstad och började hänga med punkarna i New York, bara för att ganska snart inse att de var än mer inskränkta och enkelspåriga. Han behövde något annat, något mer. I straight edge fann han samma musikaliska uttryck, men slapp den vidhängande självdestruktivitet som var genomgående tema inom punken.

Idag är Ray Cappo yoga-instruktör med kopplingar till hare krishna-rörelsen. Han framhåller, inte helt överraskande, straight edge som en andlig livsstil och det är svårt att inte dra paralleller till religion när man lyssnar till dokumentärfilmens profiler. Utöver nyss nämnda andlighet, renlevnad och det nästan frälsningsliknande uppvaknande som tycks vara standard, så finns det, precis om i religiösa sammanhang, en djup klyfta mellan de bokstavstrogna och de lite mer fritt tolkande straight edgarna.

För att mot sin vilja ha utpekats som grundare till straight edge har
Minor Threat-sångaren Ian McKaye en hel del att säga om saken. McKaye påstås ha startat hela subkulturen med låten Straight edge och med låten Out of step (with the world) satte han upp ett enkelt regelverk.

”Don’t smoke
don’t drink
don’t fuck
At least I can fucking think”

Ian McKaye menar att han aldrig hade för avsikt att predika. Han sjöng bara om sig själv. Om folk vill göra samma sak så är det upp till var och en. Han ser inte sXe som en rörelse, utan som en hyllning till individualitet. Alla sätter upp sina egna regler. Alla lever sitt eget liv. Ian McKaye röker inte och han dricker inte eller tar droger.

Men det var inte den individuella friheten, utan just tydligheten, som räddade musikskribenten Kent McClard från sitt fördärv.

- Jag kom från ett trasigt hem och hade varken regler eller gränser med mig hemifrån. Jag saknade helt självkontroll och om jag inte hade sXe så skulle jag vara död. Det var ett sätt för mig att aktivt kunna välja och påverka mitt liv, vittnar McClard i EDGE.

Hockeyscouten och före detta
Good Riddance-sångaren Russ Rankin efterlyser också han den fanatism som en gång fanns i leden. Han tycker att straight edge har förstörts av folk som inte är hängivna nog.

- Om jag var 14 år i dag så skulle jag nog inte börja lyssna på punk och det skrämmer mig, för punken har varit mitt liv, säger Rankin.

Musiken var alltså viktig, men den kom inte före. Det viktigaste var formerna, konturerna och gemenskapen. Studenten och straight edgaren Priyesh Patel konstaterar i en intervju att känslan av total trygghet inom punk och hardcore-scenen är livsnödvändig. Utan den krackelerar allt.

R.A.M.B.O.-basisten Bull Gervasi föll för det positiva budskapet inom straight edge. Han ser, precis som Russ Rankin, ett kraftigt moraliskt förfall inom rörelsen. Anhängarna är fortfarande rök- och drogfria, men idag är hardcore-scenen, enligt Gervasi, nedlusad med problem som våldsförhärligande, rasism, sexism, homofobi och apolitiska attityder. Genie, den enda kvinnan som får uttala sig i dokumentärfilmen, uttrycker en önskan, på sin höjd en förhoppning, om att tjejer en dag kan anses jämlika med killarna inom hardcore.

Ian McKaye och Ray Cappo berör med bitter ton den självrättfärdiga attityd som alltmer har kommit att genomsyra straight edge. Cappo stämplades som en svikare för att han drack ett glas vin i Italien och Ian McKaye berättar om hur fans har ifrågasatt hans kaffedrickande.

- Gör det mig till en bättre människa om jag inte röker eller dricker? Är jag bättre än andra för att jag inte tar droger? undrar McKaye och riktar retoriskt frågan till de straight edgare som antydningsvis ser ner på andra människor.

- Man kan inte förråda sXe. Om man sätter upp det som en måttstock på perfektion så blir det värdelöst, säger McClard och framstår plötsligt även han som brännmärkt.

Den rörelse som de var med om att skapa och inspirera har likt ett Frankensteins monster blivit allt de en gång tog avstånd från. Straight edge har skapat egna konventioner och ett eget etablissemang. Cappo deklarerar att han inte längre titulerar sig som straight edge. McKaye hävdar å ena sidan att den självrättfärdiga attityden är utbredd, men förnekar å andra sidan det bestämdaste att straight edge ens skulle vara en rörelse.

Dr Ross Haenfler är straight edgare, professorsassistent i Oxford och har gjort flera stora sociologiska studier av straight edge som fenomen. Han menar att straight edge ändå måste ses på och kan förstås som en rörelse, även om de flesta inom scenen inte vill se sig som en del av ett kollektiv. Musiken är central, men enligt Haenfler är det snarare viljan att förändra som binder banden och människorna samman. Ekologismen, veganismen, feminismen och absolutismen spelar essentiella roller för rörelsens image utåt och som identifikationsfaktorer för enskilda anhängare.

Det finns straight edgare som inte nöjer sig med det. Djurrättsaktivisten Peter Young har avtjänat fängelsestraff för sina aktioner mot pälsfarmar och laboratorier. Under intervjun i EDGE är han väldigt tydlig med vad han tycker om politiska posörer inom rörelsen.

- Om man tror att det räcker med att vara straight edge och vegan så har man inte fattat någonting, säger Young och menar att fler måste aktivera sig.

Som filmmakarna bakom EDGE konstaterar så är straight edge ett hopplock av olika politiska åsikter, uttrycksmedel och musikstilar. Men istället för att ge en samlad bild, så sätter dokumentärfilmen snarare fingret på en splittring inom rörelsen. Och där musiken inom andra subkulturer fungerar som en enande kraft, så känns det bitvis som att musiken är det enda som knyter samman en straight edge-scen som i alla andra hänseenden innehåller konflikter.

När Minor Threat en gång i tiden började spela på klubbar i Washington, så såg man till att även minderåriga kunde komma in på spelningarna. Om man var för ung för att dricka fick man ett stort, svart kryss på ovansidan av handen, men man var fortfarande välkommen. Ian McKaye känner fortfarande stor frustration när han berör ämnet.

- Varför behandlas musik som en bi-aktivitet till partajande? säger McKaye i EDGE.

Att kunna hänge sig åt musiken utan att tvingas hänge sig åt drogerna, det var en gång hela poängen med straight edge. Musiken och ingenting annat.

Det är kanske därför det känns så märkligt att så gott som varenda person som uttalar sig i EDGE tycks behandla musiken som en bi-aktivitet till straight edge.


Så. Det var det. Något annat som är kul är att på filmvisningen så fick jag en rätt tung och go tidning. Gratis. Out Of Step heter den. Funderar på det du. Eller skit i det. Jag såg att 2011 års upplaga fanns digitalt tillgänglig och med en ganska gedigen intervju med Ian, om man nu inte kan få nog av karlen.

måndag 16 januari 2012

Happy & Hopeless/ Lund tur och retur.

Senaste konserten var i Lund på Hemgården. Vi tog tåget - tur&retur.

"Vau fan hau deu me Bläkinge åh göra!"

Stopp och belägg. Som du ser spelade Trophies där, som såklart är bördiga från östra Blekinge. Självklart så fanns en handfull av 371 Awesometown gladast 0455 Area Code Kids på plats, inklusive undertecknad och Vad-Björn (2:51 in).

Det har filmats en del. Så jag måste ta mig samman och redigera ihop något. Kan någon rekommendera ett vettigt program för klipp och klistra med film. Samt fixande med ljudfilerna uppe på det? Extremt tacksam för bra tips. Dåliga tips orkar jag inte med.
Jag har någon dag i veckan som jag visst är ledig. Så då tänkte jag hinna med det.

Tills dess får ni nöja er med bilder. Kudos till Björn för bilderna.




På det stora hela så var det en trevlig tillställning. Ryssarna var såklart lite sena. Så allt drog ut på tiden. Vilket ledde till att vi inte riktigt hade möjligheten att stanna till slutet. Men sånt är livet.

Summa sauroman: Första bandet ut Grown By Earth verkade lite nerviga i början. Det hela blev väl inte bättre av att allt verkade utrustningsmässigt gå åt skogen. Men bandet verkar helt klart lovande. Det var känslomässig hardcore av europeiskt snitt. Lite fler timmar i replokalen och ett par livespelningar till sen kommer det nog sitta som en fläskläpp.

Trophies
spelade bara nya låtar. Och det mesta satt väl som det skulle. En baslåda pajade och en glappig mikrofonkabel försökte sätta käppar i hjulet. Men det var inte så farligt tack och lov. Det var även premiär för Björn och Erik. Ny basist och gitarrist. De genomförde sina respektive bitar med bravur. Hoppas de repar in några gamla sing-a-long dängor innan de kommer förbi 371 Awesometown i februari.

Sist ut var Ryssarna i Euglena. Efter en kackig inledning där första två framförandena lät som bäst dåligt spenderad replokalstid. Sen så small det helt plötsligt till. Det slets upp ett svart hål till en Lovecraftiansk ångest-dimension där alla diggar hardcore. Fint som snus. Tänk lite This Gift Is A Cvrse fast med rötter från Сáнкт-Петербýрг. Tummen upp med andra ord.

Men som sagt. Det finns rörliga bilder. Det behövs bara ett bra program att redigera det i.

Appropå döds-hardcore, Dead Flesh Fashion har en blogg. Följ den!

torsdag 5 januari 2012

Walk with me and my crew / There is so much shit we can do / And we won't stop until we're through

Nästa steg i historien om fanzinet som aldrig kom ut heter NO OMEGA. Egentligen hade jag tänkt att trycka in en grej om Stockholm Straight Edges filmvisning av Edge The Movie.
Det första arbetat jag lyckades lägga ut på någon annan. Men den filen är borta. Välskriven var den också. Jag får kolla om den finns på någon annan hårddisk helt enkelt. En annan kväll.

NO OMEGA intervjun gjordes, precis som alla andra över epost. Det var Oscar som svarade på frågorna. Vi hade en kort korrespondens som var trevlig. Det skulle ha blivit deras första fanzine framträdande, vid det här laget hoppas jag verkligen att de har fått fler intervjuer.

Vid det här laget kan den skarpögde skönja att frågorna är rätt snarlika. För att inte säga exakt likadana. Korrekt. Det var en medveten tanke från min sida. Jag ville egentligen med frågorna få banden att framstå som väldigt bokningsbara(det är de - alla band! Bara ring, eposta, twittra, facebooka dem. De flesta band vill inget hellre. Det är oftast lättare för banden att bli "bokade" än att lyckas hitta varenda ideell kulturförening). Samt att återkommande frågan om"vilket bästa spelställe/vilken arrangör var" skulle vara ett sätt att synliggöra folks arbete. Ja det var planen. Men jag tyckte det blev lite trist att läsa exakt samma sak upp och ned.

Ctrl-x & så ctrl-v, förvränga & förvansaka, ctrl-x & så ctrl-v


Så med NO OMEGA försökte jag skriva om det, utan att förvanska det allt för mycket, så det skulle påminna mer om ett samtal. Det kanske hade lyckats. Nu har jag dock avslöjat mig istället.
Jag lyckades också ventilera lite egna tankar om scenpolitiken, medveten som omedveten. Men kommer ihåg att jag var lite nojjig över att det inte skulle framgå klart och tydligt vilket som var mina tankar och vad som var Oscars svar. I övrigt tyckte jag den var rätt kul och han stack ut hakan lite. Förvanska. Förvränga. Intervjua. Same, same but not diffrent. Here goes!


NO OMEGA


När jag får tag på på NO OMEGA så påstår de, trots viss pessimism, misantropi för att inte tala om hat mot det samhället vi lever i(behöver jag tillägga att det är precis efter valresultatet), att det trots allt är rätt så bra. Man har en spelning på Fat Fest i Linköping kommande helg att se fram emot och i tillägg håller de även på och styr med merch såväl som att få ut sin 7":are till den 4:e december då det även är tänkt att man ska ha en releasefest!
På frågan om hur turnerandet går så kan man bara konstatera att man precis börjat turnera i den här konstellationen.
- Några av oss hade ett metalcore-band, jag, Victor(trummor) och Andreas(sång) spelade tidigare tillsammans under namnet HOW THINGS PROCEED. Bara skräp om du frågar mig tillägger han. Men vi höll på fram till 2009. Vi gjorde två turnéer med det bandet. Då hade vi inga egna förstärkare utan lånade till oss andras sedan åkte vi runt i en Ford Mondeo berättar Oscar(gitarr). Utrustningsmässigt har vi väl gått igenom rätt mycket sedan dess, inte bara att vi har köpt egna grejer, utan även hur vi nu förstår att uppskatta värdet av bra(!) utrustning.
Och antagligen kommer vi heller aldrig mer turnera i en Ford Mondeo, konstaterar man skrattande.
Vilken är den främsta anledningen till att ni inte spelar ute i landet oftare?
- Vi är väl ett av de få svenska hardcore band som faktiskt spelar utanför Sverige över huvud taget. Vi försöker komma ut så mycket som möjligt!
Menar ni verkligen att ni är ett av få band som spelar utanför Sverige? Jag vill ändå tänka mig att band som Anchor, Balance, Grace.Will.Fall och StayxHungry för att nämna några, alla är hardcoreband och spelar väl relativt ofta utan för moderlandets gränser.
- Okej. Så Anchor, Det är ett band. Balance har ju lagt ned så de räknas ju inte. Grace.will.fall är band nummer två, och slutligen StayxHungry. Så det är tre band, plus vi då. Hur många hardcoreband tror du att det finns i Sverige? Nu finns det ju i och för sig inte så många band inom genren och även om det kanske finns en 50 stycken mer eller mindre aktiva, så är det väl en ganska "flyktig" genre. På det sättet att folk gör det mest på skoj och har annat vid sidan om. Det är inte särskilt många som kanske brinner så starkt för musiken och verkligen vill "satsa" på att komma utanför Sverige och spela. Med tanke på hur stora anti-kommersiella och anti-kapitalistiska tendenser som finns inom hardcore så är det ju inte konstigt. Jag känner själv just nu att det känns lite fånigt att vilja och försöka satsa och bli stor inom en musikstil som egentligen går ut på att vara så liten som möjligt, haha. Samtidigt, kan vi prata om att "sprida vår kultur" och att göra värdet av underground - icke-kommersiell - musik större. Då vi reser runt i världen för att sprida detta budskap, samt ena folk över hela världen i hardcoren:s "tecken" - men va fan är det för jävla "unity-tjafs"?

Ja det kanske ligger nåt i det funderar jag och innan jag ofrivilligt startar ett inbördeskrig i HardcoreSverige om vem eller vilka som faktiskt också spelar utanför landets gränser hoppar jag istället vidare till nästa fråga. Oscar är även på samma linje.
- Jag känner att jag bara börjar svamla. Det blir en argumentation och en hopplös diskussion kring vad som är mest korrekt. En paradox som egentligen är irrelevant då vi lever här och nu, i detta samhälle och med tanke på hur världen ser ut. För mig är mitt musicerande något av de få saker som fortfarande håller mig kvar i nuet och i samhället. Kanske det enda som faktiskt, enligt mig, är värt med livet; att få se världen i ett turnerande band.

Och det är kanske just det som är grejen. Att få uppleva världen och delta i en scen som är det viktiga inte att definierar laga och förordningar om vad som är en del av scenen eller inte. Men att se världen är inte alltid det lättaste. Man ska se till och hitta ställen där det finns folk vill se ens band också.

Vad är då det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?
- Ibland kan man ju ha så tur att det finns folk som peppar och vill boka oss till någon spelning. Det är också jävligt gött när man skickar iväg ett mail angående en spelning och får svar relativt fort, där arrangören peppar och vill boka oss. Det jobbigaste är väl att sitta där och vänta på att få svar från arrangörer. Ibland får man vänta länge, ibland får man inget svar alls.”
Tycker ni att folket som sätter upp spelning i vårt avlånga land borde höra av sig mer till er?
- Nja, det handlar ju om pepp. Så finns den inte så finns den inte. Då försöker vi skapa den själva istället!
Men gör ni själva något extra för att arrangörer ska vilja sätta upp er?
- Det beror väl på. Om vi ska turnera så hör vi av oss till arrangörer, försöker hitta arrangörer i vissa städer och så. Sen försöker vi naturligtvis också sprida vårt namn via internet och så.

Tack och lov finns det folk som både hör av sig och är trevliga. Utanför Sveriges gränser så verkar Tyskland ligga högt i kurs som bland så många andra band i hardcore svängen.
- Trevligaste arrangör som vi haft att göra med so far skulle väl typ vara Lukas i Wuerzburg. Han var supertrevlig! Tog emot oss med ett stort leende när vi kom dit. Han var mycket hjälpsam och vi fick jättegod mat!

När vi ändå är inne på hardcore-svängen så är inte steget långt till hardcore-scenen och dess olika sub-kategorier, är det något av alla de olika benen ni väger lite extra mycket på?
- Eftersom vi inte är ett straight edge-band så känner vi ju inte direkt samhörighet där, och eftersom vi inte spelar renodlad hardcore utan blandar det med lite post-rock/post-metal så känner vi väl att vi gärna spelar med ganska många olika band. Vi är väl rätt trötta på hur hardcore-scenen ibland kan kännas, instängd och sektliknande. Jag skulle väl vilja säga att det är D.I.Y.-scenen eller vad man ska kalla det, som vi känner mest samhörighet till. Punks och anarkister som bokar spelningar i något squat. Som kanske uppfattar oss på rätt sätt. Som inte har så mycket fördomar och attityd kring att vi inte spelar renodlad hardcore, utan respekterar att vi vill göra något nytt. Vi vill såklart att alla ska glädjas av musiken och att de som vill lyssna på oss ska få göra det.
Så vad tycker ni då om den så beryktade scenen av idag?
- Ibland så kan det som sagt vara lite jobbigt hur folk kan vara lite likriktade. Om det kommer ett nytt straight edge-band som spelar jävligt old-school hardcore så får de en massiv pepp. Kommer det ett nytt hardcore-band med duktiga musiker som är lite mer progressivt, försöker göra något nytt, så blir aldrig responsen lika hög. Nu kan det väl upplevas som lite egoistiskt från vårt håll, då vi är ett av de där progressiva hardcore-banden. Men när Refused kom på 90-talet! De var jävligt nyskapande, trots detta blev de ett av de största hardcore banden någonsin. Man kan undra vad var skillnaden är på scenen då och nu?” funderar Oscar. ”Det kanske inte fanns en scen på samma sätt då? I vilket fall så var nog folk mer öppna för att se duktiga musiker spela alternativ musik med ett eller flera budskap.

Jag kommer själv ihåg hur sjukt jävla stor peppen var på Refused när dom kom. På den tiden ZTV var lite spexigt. Jag sprang hem från skolan, det här är väl runt -94, för att kanske få en glimt av Pump The Breaks videon eller Millencollins Strike. Jag tror de hade någon halvtimme där precis runt 16tiden då dom körde punk. Sen var man överlycklig att det satt någon med blått hår och tjabbade med Siwert Öholm på SVT om djurrättsfrågor. Dennis hade stora kryss på händerna, det är nog mitt första minne av min kontakt med straight edge. Idag känns det mest som, i alla fall den svenska hardcore-scenen försöker antingen avfärda bandet helt och hållet eller diskutera sönder om de över huvud taget spelade hardcore. Jag kommer även ihåg att jag såg en tråd på nåt svenskt hc-forum på nätet med en bild på Raised Fist trumset från studion efter att Matte Modin tog över trumstockarna. Någon kommentar om att med mer än två cymbaler så kunde det omöjligt vara HC och sen var det väl sida upp och sida ned ”om hur lite hardcore Raised Fist förmodligen alltid hade varit”. Jag blev bara trött och tänkte att den här forumet kommer jag nog aldrig ha tid över för.

Har ni också känt av de här vibbarna att det är lite ocoolt att gilla saker som har sålt i mer än 5000 ex i Sverige? Att man ska leta upp det mest obskyra man kan hitta, inte för att det är bra eller inte, utan för att vara först.
- Antar att anledning till varför folk letar upp det mest obskyra som finns är för att man vill känna sig lite speciell och unik. Och kring denna "old-school pepp" så... antar att konservatism kan liksom alla andra –ismer och ideologier, leta sig in alla möjliga tänkbara vrår, även i hardcore. Och dude, JANTELAGEN! Alltså den skiten kommer nog aldrig lämna oss helt här i Sverige. Man önskar väl att den skulle bli lite mer öppnare. Samtidigt är jag väldigt glad över att få vara del av något som är så fett som hardcore och den gemenskap som finns inom den.”

Hur ser ni på det här med att man går på spelningar som man kanske inte direkt är super sugen på men man gör det för att stödja scenen?
- Alltid rätt. Man ska gå för hänget och gemenskapen om inte annat! Man ska försöka se något större med musiken. Hur vi skapar anti-kommersiella och anti-kapitalistiska utrymmen där alla ska få ta del av allt. Där ingen är bättre eller sämre - tjejer/killar, vare sig man har mycket pengar eller är jättefattig.

Frågan är väl om man inte alltid önskar att saker och ting vore lite mer tolerantare. Lite mer öppnare och kanske lite mer lättillgängligare. Men det är väl punken och dess olika avknoppningars ständiga moment 22. Alla förväntas att börjar med en komplett vinylsamling vid 14 års ålder för att få ett godkännande av en finnig 17åring med hela rummet fullt av brända skivor, tusen olika RSSfeeds om old school hardcore tishor och hela dialogen(monologen?) från American Hardcore memoriserad. Men istället för att lägga tid på något så uppenbart som att en positiv, öppnare och mer inbjudande scen som leder till att folk ägnar sin tid åt peppen så känns det allt som oftare att man bevittnar en slags Mojo Magazine panels om vem som vet mest obskyr fakta om gamla band? Var det inte det som hela den här subkulturen bildas runt för att peka finger mot… äsch, se nu svamlar jag bort mig igen. Det är bättre jag ägnar mig åt att ställa frågor istället. Hur skulle en ni vilja minnas 2011, för att säga, blicka mot en positiv och ljus framtid?
-Jag skulle vilja minnas 2011 med två eller tre stora turnéer, två Europaturnéer och en USA-turné! Sen tror jag även vi ska försöka släppa en 12":are nästa år, kanske även en split 7":a med något band. Den som lever får se. Vi hoppas i alla fall på att folk peppar på det vi gör, att man kommer och har kul på våra spelningar! Vissa av oss har hållit på med musik i över 10 år, man har haft drömmen om att få släppa skivor, turnera etc. ännu längre! Drömmen lever. Än så länge.


Så lät det alltså någon gång i oktober 2010. I december samma år spelade de med Trophies och Reason To Care(DE) på Porslinan - Ungdomens Hus, 371 AWESOMETOWN.
Det finns tack vare händiga ungdomar att beskåda i två delar. Del 1 & del 2
Är det någon annan än jag som kommer ihåg studio debatt(?) programet med Dennis Lyxzen och Siwert Öholm om scanbräning och stora kryss på händerna?!?! Vet någon om det ligger och guppar på nätet?

tisdag 3 januari 2012

Jeg blir så jævla krakilsk

Det är väl ingen mening att hålla igen på skiten. Nästa del av fanzinet ska ut, så här är den.

Lite bakgrund. NÖDSLAKT var väldigt korta i sina svar, vilket jag tyckte var fantastiskt. Det resonerade så väl med hela deras punkrens-attityd. Dessvärre blev det lite fattigt med text så jag vräkte på själv. Först med anekdoter om Norge, sen avslutades det med en uppmaningen som är lika relevant idag som då. Kan inte någon vinna på lotto någon jävla gång och släppa en vinylbox med 7":or eller nåt.
Kom igen va! Äsch då. Här kommer texten.


NÖDSLAKT


Jag kommer ihåg när jag och Tommy Warstruck bodde och jobbade i Oslo. Då brukade vi så klart hänga på Blitzhuset så fort det vankades spelning och det inte krokade med jobbet. Extra peppad var man ibland när det var svenska band som spelade av någon märklig anledning.

Undertecknad och Hogge (till och från i Giftgasattack) på Hausmania, Barrikaden, Oslo, Norge

Efter att ha missat hela Vi Gruer Oss(extrrrremt bra band från Trondheim) spelningen så när som på en fantastiskt utförd cover på MOB 47s Animal Liberation. Som de hade som ess i rockärmen eller som extra nummer om du så vill när de var förband åt Wolfbrigade. Så efter det ville jag inte, vågade inte missa ett band en enda gång till. Vilket i sin tur ironiskt nog ledde till att jag just missade Vi Gruer Oss nästa gång de var på besök i Oslo. Då jag inte vågade chansa på att de skulle hinna gå på scen innan jag var på plats så kontrade jag istället med att vara först på plattsläpparfesten de höll på Hausmania. Prick klockan 21:00 som det stod på planscherna att dörrarna öppnade.
Billig öl och ingen annan i lokalen vid öppningen ledde till att jag har ett vagt minne av att när förbandet gick på vid 23-tiden så var jag så trött(läs aspackad) på att vänta att jag köpte en tisha och ragglade hem. Surt sa räven. Så min nya game-plan i Oslo blev att inte gå själv och dricka lite mindre på kommande konserter. Så när det var dags för spelning nästa gång var det för mig ett okänt svenskt band som kom på besök men jag skulle minsann gå på spelningen och komma ihåg den också. Nödslakt bjöd upp till, ja kanske inte dans i traditionell mening men kängnäven var på topp. Bandet blåste mig av golvet och upp i väggen med sin arga, enkla och föredömligt korta kängpunk. Nödslakt dukade kort och gått upp ett fantastiskt smörgåsbord på allt man skulle kunna tänkas behöva - från sula, läder, ordentliga skosnören till ett gediget skaft. Hemma i Sverige ett par år senare ser jag att de har decimerats från en kvartett till en trio. Men på jakt efter en gitarrist. Någon sådan hade jag inte liggandes så istället mailade jag dem ett gäng frågor.


Hur står det till med er?
BRA! Vi dricker öl, franskt vin, äter naturläkemedel och äpplen från dalsland. Imorrn ska vi repa! Gött de!


Vad har ni på gång härnäst?

Vi har en hel jävla drös med dritt. Femte demon utan någon som släpper den åt oss, 7 låtar är klara. Turne i..tja..mars kanske, om det finns intresserade hör av er merci. och en dokumentär. det går asbra.


När är det tänkt att komma se dagens ljus?

i år, eller nästa.


Hur har ert turnerande förändrats sen ni åkte ut på vägarna första gången till hur det ser ut nu för tiden?
vi har aldrig turnerat, men vi ska, i mars. eller nåt.
Vilken är den främst anledningen till att ni inte spelare ute i landet oftare?
vi bor långt ifrån varann, alla har andra band och sånt. dessutom så är vi inte hot stuff i kuksugarpunksvängen längre.


Vad är det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?

det enklaste är att myspace finns. men det jobbigaste är att det alltid är ganska loppigt betalt, alltså inte bensinpengar och kanske ingenstans å sova och sånt. eller alltså, vi är typ nästan 30, inte 18. seriöst alltså.


Vilket spelställe/arrangör är den trevligaste ni varit hos (och varför)?

Cafe 44 är sjuukt överlägset bäst när det gäller mat!! Konsthallen i gbg var coolt. annars massa ställen, fullerstad, knivstad, spatt, truckstop, glesbygd är skojpunken 1&2 ( trean kanske kommer te sommarn.) ja, vafan, massa ställen är bra, bara folk är på och glada och visar vad dom känner så blir man ju glad. Vi vill åka till japan det är vår dröm. och amerikat. spela med Elvis hade ju vart så jävla fränt!!!


Tycker ni att spelställe/arrangörer borde (bli bättre på att) höra av sig mer till er?

Ja.


Vad gör ni för att spelställen/arrangörer ska göra det?

Inget.


Känner ni någon samhörighet med någon scen? Exempelvis diy, punk, glesbygd etc.
glesbygd. och diy. och alla andra. dom små banden ska spela på dom stora scenerna. vi kan spela i globen, och robert wells kan spela i säffle och få sunkig punkgryta och stryk av nazister, och sova i en studentlägenhet där alla knullar bredvid en och det luktar knullhud och gamla gympasockar.


Vad tycker ni om scenen (av idag)?

linus : ööh..punkscenen? jag bor ju i nybro jag, jag vet inte.
anna : alltså, jag vet inte. jag är så dålig. jag hatar mitt liv.
marcus : den är bra. skärp er.


Vad tycker ni att man skulle kunna göra för att förbättra den?

om punkbanden spelar mer gratis eller billigare, alltså dom stora, typ asta kask. det är ju FÖR JÄVLIGT. okej, dom är typ 80, men ändå, dom behöver ju inte köpa ipods till alla dom känner i julklapp liksom.

Hur skulle ni vilja minnas 2011?

att vi hittar massa pengar i skogen.


Gå på spelning som stödpublik för band man inte alltid är intresserad av, för att stödja den lokala scenen? Rätt eller fel? Varför?

Marcus : no spankyou.
Linus : näääeeh?
Anna : Det gör man väl som man vill. man kanske gillar stället och dom som går dit men aldrig banden t.ex. då kan det ju vara trevligt ändå, fastän man känner för att spy när banden spelar. fast det gör man kanske ändå om man inte kan dricka med måtta, och det kan ju inte jag. eller jo. jag är vuxen nu.


Tack så hemskt mycket för frågorna, hör av dej när detta kommer ut om vi kommer med. Vi vill ha ett exemplar. När kommer det ut? är det en nättidning? hare bra. vad heter du? det vet vi ju inte. det var roligt det här, vi dricker bara öl vi. har du nitjacka? isåfall vill marcus se en bild på det. skicka en bild tack.

Där slutar intervjun och här börjar min uppmaning, boka detta bandet om ni ändå inte har något för er i helgen. Den här furiösa kängpunken gör sig lika bra i en lokal på 15 personer som är överpeppad. Såväl som i en krogmiljö med ointresserad crustare i 40års åldern. Jag vågar sticka ut hakan och påstå att de kommer sopa golvet med publiken oavsett spelställe! Likväl något som övergår mitt förstånd är att ingen har släppt deras musik, de själva eller någon annan på vinyl. Det kan förvisso bero på en mängd olika saker, ekonomi med mera men ändå. HALLÅ. Någon snäll distro kille eller tjej som nyligen vunnit på trisslotto som kan tänka sig att släppa det här? Du gör oss alla en tjänst! Nåja, jag får vål gå iväg och bränna a-kassan på trisslotter själv.

måndag 2 januari 2012

Visst var saker mycket enklare förut / Allt var svartvitt och the end betydde slut.

Fanzineåret 2011. Det som inte blev.


Här kommer ett stycke text som ursprungligen gjordes med fråga - svar metoden via mail. Eftersom Jonas(sång) var så himla vettig så matade han på med ordentliga svar vilket gjorde det väldigt lätt för mig. Jag klippte och klistrade lite med texten. Och lät en del svar flyta ihop. Så det kändes mer som ett samtal. Eller det var tanken. Det är full möjligt att jag förvanskade något istället. Så får det vara.


THIS GIFT IS A CURSE


Vad har ni på gång?

Vi försöker få ordning allt kring distribution och promotion rörande vår CDEP tillika debutsläpp. Sen försöker vi väl sprida vårat oväder (se musik) och hoppas att det skall ta oss ifrån Stockcity och ge oss chansen att spela ute i landet.

Hur har ert turnerande förändrats sen ni åkte ut på vägarna första gången till hur det ser ut nu för tiden?
Vi har aldrig kommit ut och spelat sådär jättemycket med det här bandet så vi kan inte riktigt jämföra. Men erfarenheter jag, Jonas, har efter att ha spelat och åkt med andra band i landet; är att det verkar vara en liten lågkonjunktur med D.I.Y.-alternativ i landet just för tillfället, många tycks flytta från de mindre städerna och det finns inte tillräckligt med resurser eller pepp, varken ekonomiskt eller mänskligt. Men sen är ju inte den musiken vi håller på med ”ledande” utan snarare strukturellt i kulturens ytterkanter eller varför inte säga i ”periferin”. Uppmärksamheten ligger i nuläget på andra musikaliska uttryck/subkulturer med tillhörande attribut och artefakter (frisyrer, kläder, etc).


Vilken är den främsta anledningen till att ni inte spelare ute i landet oftare?
För att ingen vet att vi finns eller kanske vet hur man sätter upp en spelning. Eller är det så enkelt att ingen gillar vår grej och helt enkelt inte vill sätta upp det. Vi har alldeles för lite breakdowns för att passa dagens ”gångbara” alternativscen kanske.

Vad är det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?
Enklast är när någon mailar eller ringer och säger att de gillar vad man håller på med och att de har ett arrangemang som de anordnar och vill att vi skall spela.
Jobbigast är att behöva tjata till sig spelningsmöjligheter på en redan kulturellt och nationellt smal scen.

Vilken arrangör är den trevligaste ni varit hos?
De flesta som har satt upp oss har varit bra folk, all heder åt dem för att de har gett oss en chans att spela. Sen klappar mitt svarta hjärta lite extra för arrangörsföreningen sXe Stockholm. Som alltid, till synes outtröttligt, sätter upp sjukt mycket spelningar i Stuck-Up-City och ger mindre band ett forum samt chansen att göra sin grej inför publik. Ibland med större mer kända band såväl som med andra lokala förmågor. Jävligt hängivna och peppade människor både bakom och framför scenen. Tror just därför att det kommer komma en hel uppsjö och band från Stockholmsområdet på grund av just detta; se Grieved, No Omega, Dumpster Of Your Dreams för att nämna ett fåtal.

Tycker ni att spelställe eller arrangörer borde höra av sig mer till er? Självklart. Boka oss, vi är sjukt bra, det är nästan otäckt. Vi ger alltid allt vi har. Billigt.


Vad gör ni för att de ska göra det då?
Vi mailar, ringer och tjatar rent allmänt om att folk borde ge oss en chans. Vad tycker ni om scenen av idag? Vi peppar på mer pluralism och mer D.I.Y.-alternativ. Sen diskuterar vi i bandet ganska ofta om vilket ”scen” vi tillhör? Ny-emo-deathcore-scenen eller rockstar-Amerikainfluerade-melodiös-breakdownhardcore-med-taskig-attityd-scenen, det känns ganska avlägset för vår del. Punk? Hardcore? Blackmetal? Vet inte riktigt vart vi hör hemma, i Stockholm har både hardcore-, screamo, metal och konstfolk tagit oss till sig. Vi tycker att det känns schysst att alla kan hitta något i vårat utryck som talar till just dem. Sen spelar vi självklart där vi blir bokade, oavsett ”scentitlar”. Så länge det inte är inslag av helt störda grejer som fascism, sexism etc. lika självklart.

Vad tycker ni att man skulle kunna göra för att förbättra den?
Pepp! Samt att människor förstår att det går att göra saker trotts inget ekonomiskt stöd eller självklara vägar finns att tillgå. Men sen kanske är vi just i ett samhällsparadigm där folk i kulturen generellt tycks ha, mer än någonsin, annat att tänka på (skaffa jobba, klara av att fixa vardagen, skola). Sen kan man ju alltid se sina favorit band live på YOUTUBE varje sekund av dagen. Vem behöver egentligen en livescen idag, eller framförallt, imorgon?

Känner ni någon samhörighet med någon scen? Exempelvis diy, HC, sXe etc.
Jag har jobbat mycket med arrangemang och just D.I.Y-spelningar sjukt mycket när jag bodde i Gävle fram till 2007. Vi startade upp ett eget spelställe, INTAKTO (ca 2005), i en källare i ena hörnet av centrala Gävle och körde spelningar/kulturrelaterade arrangemang så ofta vi kunde, mer eller mindre helt utan bidrag. Vi fick pengar av kommun för att måla väggarna, men se var det stopp. I Gävle gick nästan all kulturbudget till Symfoniorkestern och Gävle konserthus. Där biljetterna på ett radom arrangemang snittade på 700kr och de enda som hade ”råd” att ta del av kultur i Gävle var pampiga sossegubbar och rödvinspimplande kommunala kultur & fritids-kärringar boende i någon av de fina stadsdelarna runt själva konserthuset. I mellanstora och lagom tråkiga Gävle var det enda sättet att få något ”kul” att hända var att göra det själv, om man inte gillade sportbarer och att vara ett offer för rådande hegemoni. Kontrakultur var den enda vägen att gå. Det var både Gävles charm och ok. Men vi kämpade på och spelstället var mer eller mindre fyllt till bristningsgränsen varje gång vi gjorde nått - så det verkade finnas ett behov trotts kommunens kulturutredares analyser. Till slut blev det en offentligdebatt i b.la lokaltidningarna där några kulturjournalister kritiserade kommunens snedförvridna kulturbudget och ignorans. Man diskuterade b.la själva ordet ”kultur” och dess innebörd och vem som hade rätten att bestämma vad som anses ”kultur” det och inte…
Ca 6 månader efter att jag flyttat från Gävle 2007 - så fick INTAKTO en ny central lokal och fullt kulturstöd. Jag tror på D.I.Y. och att göra det själv när inga andra ”kommersiella intressen” bryr sig eller agerar. Jag peppar rent allmänt på situationer när man slår i underlägen som i sin tur kan leda till spontana sociala rörelser. I övrigt brukar spelningar på oberoende kulturplattformer vara så mycket mer genuina än t.ex. krogen/kommersiellt dribbel. Sen om det är anordnat av HC-kids, crustare, sXe-folk, punks, svartmetalare, konstkollektiv, avdankade hippies, feministiska studiecirklar, random dudes/dudetts, det spelar inte så stor roll - bara det finns hjärta där bakom (och inte är fascistiskt, sexistiskt m.m.)


Gå på spelning som stödpublik för band man inte alltid är intresserad av, för att stödja den lokala scenen? Rätt eller fel?
Jag tror att det måste finnas ett genuint intresse, annars tror jag att man förlorar sin pepp till slut, lite som att övervattna sin favorit krukväxt. Det ska åtminstone inte vara plikt utan snarare ett glödande engagemang eller en jävla livsstil. Det är en fin balansgång man måste gå. Sen gör väl alla vad de kan, ”de”, som är måna om sin lokala kontrakultur- och musikaliska alternativscen. Jag förmodar att det är ett större problem i mindre städer. Det är inte alla som är privilegierade med all tid i världen att göra vad de vill. Själv är jag student samtidigt som jag jobbar, plus att jag har ett band (som spelar live, repar och spelar in) och någonstans där emellan skall man försöka vila, gå ut med sin hund, äta och kanske sova en liten stund. personligen skulle vilja gå på mer grejer/spelningar än vad jag har energi/tid till, just nu.

Nu är han så död som någon livs levande människa kan bli

Asta Kask förärade staden med ett besök den 17:e december. Kvällens förband var Mattisborgen och I Lagens Namn.

Mattisborgen - efter Musik Direkt spelningen.
De har precis blivit informerade om att det satt en elefant i juryn

Asta Kask var på alla sätt en trevlig och välspelad upplevelse.

I Lagens Namn bjöd på i mitt tycke ett ovanligt stelt gig, om man ska använda bandets andra gig som måttstock. Bra ljud, bra spelat men lite själlöst. Emil hade i alla fall bytt frisyr. Och till min stora glädje kördes Reklamhoror live.
Det var allt för länge sedan.

Men vi vet alla, även ni som missade det, att kvällens höjdpunkt var första bandet som gick ut på scenen. Jag pratar så klart om Mattisborgen. Som dessutom brände allt krut de första fem minuterna! Det var stridsgissel, mantlar, pansarvagnar, knivar, avrättande av elefanter.

De. Första. Fem. Minuterna!

Tack och lov var det någon som filmade hela spektaklet - här. Och vad ni än gör - missa inte presentationen av bandet 15:35 in i klippet.

Apropå trevliga saker. REDD som besökte KF Oden i sommars här även de lagt upp en liten turnévideo som du hittar här. Där första etappen är så klart 371 Awesometown. Undertecknad är med i en sekund och gestikulera stort i mustasch.


Här är istället en bild från sxe-efterfesten som hölls hemma hos mig.

söndag 1 januari 2012

I love hardcore boys / It's too good to be true / One on one or the whole damn crew

Så kom Mayaindianernas år.

Undergången är inte nära. Det är den inte. Däremot kan folk som försökt följa med här de 2 senaste månaderna lätt trott att jag hade mött den. Undergången alltså. Så är det inte. Det var bara det att jobbet, ideellt arbete och tusen andra saker tog min tid i anspråk.

2011 började med att jag var helt övertygad om att det här var det året som fanzinet skulle göras. Jag har försökt mig på det flera gånger under mitt liv. Jag har varit väldigt duktig på att samla in material. Skriva. Och allt annat utom att få till det sista. Ja och då blir det fan inte mycket till fanzine. Ungefär så var det även den här gången. Jag hittade nyligen en påse med bilder, klipp&klistra artiklar, lim och what not. Men inget färdigt nummer. Så det blev inget fanzine 2011.

Det fixar vi 2012. Inget fanzine. Men jag lägger upp lite blandade saker här istället, pö om pö.

I slutet av tredje kvartalet insåg jag som sagt att det inte skulle bli papperstidningens år. Och började genast funderar på hur jag skulle kanalisera mitt behov att sprida ordet om svensk subkulturellt orienterad musik. Svaret i mitt huvud blev podcast. Ungefär som min gode vän Thom gör med Märklighetstroget - en fantastisk podcast på svenska. Om rollspel, spelkultur, deltagarkultur med mera.


Vi får se. Målet med 2012 är då podcast. Ska jag klara av det? Vi får se. Ett annat mål är Elva Streck - project för att släppa saker i vinyl. Vi får se. Det finns en distro också. Så om man bor i Blekinge och gillar stonerpunk med venom influenser, tysk hardcore, halvfabrikat crust eller liknande så kan man alltid titta in i lådan. Den brukar dyka upp på konserter.


Jag ska även klippa och redigera lite filmat material från besöket hos Trophies i studion. Jag kan väl bara konstatera att ingen lär väl bli besviken. Inte om man gillar scandicore med Have Heart-vibbar. Är man superdupernyfiken rekommenderar jag Uffes inlägg om tiden i Lund som du hittar här.


Erik, ny gittarist och Niklas, gammal sångare


Björn (ex-Warstruck, ex-Ferox, ex-Pluton Satan, ny basist och Jakob, söt pojk.

Sen ska det upp en Mörk Himmel-film från spelningen på KF Oden också. Så fortsätt hålla koll på 371 Awesometown på tuben.

Som sagt. Jag ligger efter. Måste avsluta 2011 så jag kan ge mig i kast med 2012. Men amnitionerna, pretantionerna och viljan finns här. Vill man så går det verkligen bra att kommenterar olika inlägg och allmänt peppa mig här på bloggen med glad så väl som arga tillrop. Nu ska vi bara se hur det är med tiden.

Så jag avslutar med en av årets bästa tolkningar av ett blekingeband. Vicious Dogs kör Cro-Mags Hard Times. Håll till godo tills nästa gång.