Sagan om Fanzinet - del 4: EDGE, The Story.
Ni vet, jag bodde i Oslo där ett tag. Jag fick peppen till Fanzinet i staden. Jag åt massa gött käk på Blitzhuset under luncherna(och våfflor - våfflor i mängder). Jag tog dit arbetskamrater som var rätt "normala" som i engelskans - straight, as opposite to wired - och visade dem mångfalden. Ingen var missnöjd. Det var också där jag såg en lapp på en vägg. Det stod något om en filmvisning. EDGE, The Movie. Jag kollade upp det på nätet. Såg att det även var en visning i den svenska huvudstaden.
Mailade en kompis som inte har något större hum om straight edge, men som hyser stor respekt för subkultur. Vips så hade jag gjort lite redaktionellt arbete och fördelat jobb på honom. Han har även grundförståelse för hardcore som musikgenre och sub-&ungdomskultur men är på inget sätt inblandad i någon scen. Hyser även ett ganska stort ointresse för musiken utan dess subkulturella kontext gör han också. Skönt utanförskaps perspektiv var min plan. Här kommer resultatet ett par år för sent.
EDGE, The Movie
Det går snabbt att bli gammal och då talar jag inte bara om det faktum att jag är äldst i lokalen när sXe-dokumentären EDGE visas för publik i ABF-huset i Stockholm, utan även om det faktum att det redan har blivit dags att summera en subkultur som knappt ens hunnit sätta sig i det kollektiva medvetandet.
- Vårt syfte med filmen var att utforska och dokumentera de olika aspekterna av straight edge, förklarar upphovsmannen Marc Pierschel innan visningen.
Efterarbetet med filmen har tagit två år och trots den långa tiden i redigeringen så har Pierschel och hans kollega Michael Kirchner lämnat efter sig ett hastverk, med brister i allt från små detaljer som ljudövergångar till direkt bärande element som själva narrativet. Filmens stora behållning är istället de intervjuer man har lyckats få till med en rad välkända straight edge-pionjärer. Det finns långt framskridna planer på att släppa dokumentären på dvd, då med ytterligare material från inspelningarna, och man kan bara hålla tummarna för att så mycket som möjligt kommer med.
Själv har jag alltid betraktat sXe som någon sorts amerikansk Hem och skola-skapelse med syftet att göra det coolt att ta avstånd från droger. Både polismyndighet och idrottsrörelse har ju varit där förut, med budskap som Spola Kröken och En drogfri generation. Under 90-talet ingick det i Fröken Sverige-vinnarnas uppdrag att åka runt till mellanstadieskolor och predika för organisationen En Rökfri generations räkning. Om man vill dricka, röka eller knarka har alltid varit en fråga om man vill vara en del av etablissemanget eller inte.
När straight edge tog skruv i Sverige på 90-talet, så var det djurrättsaktivisterna som främst anammade livsstilen och hela den svenska rörelsens epicentrum hamnade av någon anledning i Umeå. Vissa påstår att det beror helt och hållet på Dennis Lyxzéns fysiska och andliga närvaro. Andra hävdar att alkoholens centrala roll i den norrländska identiteten utgjorde perfekt grogrund för en motrörelse. Om supandet var norm, så var nykterhet och renlevnad rena rama punken.
Dennis Lyxzén har tidigare frånsvurit sig allt ansvar för sitt påstådda inflytande. Han menar att kanske en av Refuseds fyrtio första låtar handlade om djurens rätt, men att det tydligen räckte för att han skulle bli någon sorts galjonsfigur för rörelsen.
Nu är det ju så att straight edge går längre tillbaka än till 90-talet och att subkulturen inte alls föddes i Sverige, utan på andra sidan Atlanten, i Boston och New York. EDGE: perspectives on drug free culture visar upp ett galleri av mer eller mindre motvilliga förgrundsgestalter för Straight edge-rörelsen. Tre saker förenar nästan samtliga medverkande i dokumentären: alla har en historia av missbruk från uppväxten, antingen för egen del eller inom familjen, alla ser det som att samhället och konventionerna snarare främjar användandet av droger än tvärtom och alla spelar eller har spelat i band.
Youth of today-sångaren Ray Cappo berättar i filmen om hur han som ung lämnade den inskränkta keg party-mentaliteten i sin småstad och började hänga med punkarna i New York, bara för att ganska snart inse att de var än mer inskränkta och enkelspåriga. Han behövde något annat, något mer. I straight edge fann han samma musikaliska uttryck, men slapp den vidhängande självdestruktivitet som var genomgående tema inom punken.
Idag är Ray Cappo yoga-instruktör med kopplingar till hare krishna-rörelsen. Han framhåller, inte helt överraskande, straight edge som en andlig livsstil och det är svårt att inte dra paralleller till religion när man lyssnar till dokumentärfilmens profiler. Utöver nyss nämnda andlighet, renlevnad och det nästan frälsningsliknande uppvaknande som tycks vara standard, så finns det, precis om i religiösa sammanhang, en djup klyfta mellan de bokstavstrogna och de lite mer fritt tolkande straight edgarna.
För att mot sin vilja ha utpekats som grundare till straight edge har Minor Threat-sångaren Ian McKaye en hel del att säga om saken. McKaye påstås ha startat hela subkulturen med låten Straight edge och med låten Out of step (with the world) satte han upp ett enkelt regelverk.
”Don’t smoke
don’t drink
don’t fuck
At least I can fucking think”
Ian McKaye menar att han aldrig hade för avsikt att predika. Han sjöng bara om sig själv. Om folk vill göra samma sak så är det upp till var och en. Han ser inte sXe som en rörelse, utan som en hyllning till individualitet. Alla sätter upp sina egna regler. Alla lever sitt eget liv. Ian McKaye röker inte och han dricker inte eller tar droger.
Men det var inte den individuella friheten, utan just tydligheten, som räddade musikskribenten Kent McClard från sitt fördärv.
- Jag kom från ett trasigt hem och hade varken regler eller gränser med mig hemifrån. Jag saknade helt självkontroll och om jag inte hade sXe så skulle jag vara död. Det var ett sätt för mig att aktivt kunna välja och påverka mitt liv, vittnar McClard i EDGE.
Hockeyscouten och före detta Good Riddance-sångaren Russ Rankin efterlyser också han den fanatism som en gång fanns i leden. Han tycker att straight edge har förstörts av folk som inte är hängivna nog.
- Om jag var 14 år i dag så skulle jag nog inte börja lyssna på punk och det skrämmer mig, för punken har varit mitt liv, säger Rankin.
Musiken var alltså viktig, men den kom inte före. Det viktigaste var formerna, konturerna och gemenskapen. Studenten och straight edgaren Priyesh Patel konstaterar i en intervju att känslan av total trygghet inom punk och hardcore-scenen är livsnödvändig. Utan den krackelerar allt.
R.A.M.B.O.-basisten Bull Gervasi föll för det positiva budskapet inom straight edge. Han ser, precis som Russ Rankin, ett kraftigt moraliskt förfall inom rörelsen. Anhängarna är fortfarande rök- och drogfria, men idag är hardcore-scenen, enligt Gervasi, nedlusad med problem som våldsförhärligande, rasism, sexism, homofobi och apolitiska attityder. Genie, den enda kvinnan som får uttala sig i dokumentärfilmen, uttrycker en önskan, på sin höjd en förhoppning, om att tjejer en dag kan anses jämlika med killarna inom hardcore.
Ian McKaye och Ray Cappo berör med bitter ton den självrättfärdiga attityd som alltmer har kommit att genomsyra straight edge. Cappo stämplades som en svikare för att han drack ett glas vin i Italien och Ian McKaye berättar om hur fans har ifrågasatt hans kaffedrickande.
- Gör det mig till en bättre människa om jag inte röker eller dricker? Är jag bättre än andra för att jag inte tar droger? undrar McKaye och riktar retoriskt frågan till de straight edgare som antydningsvis ser ner på andra människor.
- Man kan inte förråda sXe. Om man sätter upp det som en måttstock på perfektion så blir det värdelöst, säger McClard och framstår plötsligt även han som brännmärkt.
Den rörelse som de var med om att skapa och inspirera har likt ett Frankensteins monster blivit allt de en gång tog avstånd från. Straight edge har skapat egna konventioner och ett eget etablissemang. Cappo deklarerar att han inte längre titulerar sig som straight edge. McKaye hävdar å ena sidan att den självrättfärdiga attityden är utbredd, men förnekar å andra sidan det bestämdaste att straight edge ens skulle vara en rörelse.
Dr Ross Haenfler är straight edgare, professorsassistent i Oxford och har gjort flera stora sociologiska studier av straight edge som fenomen. Han menar att straight edge ändå måste ses på och kan förstås som en rörelse, även om de flesta inom scenen inte vill se sig som en del av ett kollektiv. Musiken är central, men enligt Haenfler är det snarare viljan att förändra som binder banden och människorna samman. Ekologismen, veganismen, feminismen och absolutismen spelar essentiella roller för rörelsens image utåt och som identifikationsfaktorer för enskilda anhängare.
Det finns straight edgare som inte nöjer sig med det. Djurrättsaktivisten Peter Young har avtjänat fängelsestraff för sina aktioner mot pälsfarmar och laboratorier. Under intervjun i EDGE är han väldigt tydlig med vad han tycker om politiska posörer inom rörelsen.
- Om man tror att det räcker med att vara straight edge och vegan så har man inte fattat någonting, säger Young och menar att fler måste aktivera sig.
Som filmmakarna bakom EDGE konstaterar så är straight edge ett hopplock av olika politiska åsikter, uttrycksmedel och musikstilar. Men istället för att ge en samlad bild, så sätter dokumentärfilmen snarare fingret på en splittring inom rörelsen. Och där musiken inom andra subkulturer fungerar som en enande kraft, så känns det bitvis som att musiken är det enda som knyter samman en straight edge-scen som i alla andra hänseenden innehåller konflikter.
När Minor Threat en gång i tiden började spela på klubbar i Washington, så såg man till att även minderåriga kunde komma in på spelningarna. Om man var för ung för att dricka fick man ett stort, svart kryss på ovansidan av handen, men man var fortfarande välkommen. Ian McKaye känner fortfarande stor frustration när han berör ämnet.
- Varför behandlas musik som en bi-aktivitet till partajande? säger McKaye i EDGE.
Att kunna hänge sig åt musiken utan att tvingas hänge sig åt drogerna, det var en gång hela poängen med straight edge. Musiken och ingenting annat.
Det är kanske därför det känns så märkligt att så gott som varenda person som uttalar sig i EDGE tycks behandla musiken som en bi-aktivitet till straight edge.
Så. Det var det. Något annat som är kul är att på filmvisningen så fick jag en rätt tung och go tidning. Gratis. Out Of Step heter den. Funderar på det du. Eller skit i det. Jag såg att 2011 års upplaga fanns digitalt tillgänglig och med en ganska gedigen intervju med Ian, om man nu inte kan få nog av karlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar