Vi skejtar, dom dör/Vi skejtar, dom dör/Vi skejtar, dom döööööör

Satt precis och bläddrade lite i DNs pappersupplaga. Ja kulturdelen då. Hittade en liten notis om en "Skejtkupp" i Köpenhamn. Eftersom vi hade två eminenta Köpenhamnsband på besök i Awesometown igår(mer om detta senare) så tänkte jag skriva lite om 371 SKATE!


Back in the days. Långöskolan sent 80-tal. Precis nedanför fanns en liten vändplats. Inte många kvm. Men ändå. Vi var väl 8-9 år. Jag var ingen hejar på balans så jag satt mest bredvid och kollade på när Jens(vars storebror var en fantastiskt cool katt som höll på med graffiti) och Ola Gustavsson rullade fram och tillbaka. En morgon stod den där. Det var nog en makalöst lam plywoodramp man hade där nere. Men då var det allt! Och man rullade fram och tillbaka och ibland över den. Det var såklart någons storebrorsor som hade byggt och ställt ut den där. Det fattade till och med vi, man ville inte "mucka" genom att paja den. Det fattade vi också

Sen började vi mellanstadiet. Och upptäckte Tullparken. Jag och Ted använde mest gräsmattan till att simulera fribrottarmatcher med the Legion of Doom. Ola G. och de andra(läs: sexorna) rullade bräda på den lilla asfaltsplätten som låg i anslutning till parken. Vi snackar folk mellan 10-12 och med risk för att låta som en förhatlig "det var bättre förr"-gubbe, det var det inte kan jag för övrigt inflika, Men man gjorde grejer trots att man bara var barnet. The kids are d.i.y-ing it, det är tjusning i det här. Man knåpade ihop ramper och släpade ut dem i skydd av mörkret. Ställde upp dem sen skejtade man tills de var sönder. Om inte väder, vind och arga pensionärer hann först. Nu har man en skatehall. Vilket är asbra. Verkligen. Och jag kanske inte riktigt har koll på vart alla 10-12 åringar som bygger ramper hänger. Det är inte en orimlig tanke. Men en gnagande känsla säger mig att Apple har passiviserat de flesta med meningslösa iphön spel. Inte heller en orimlig tanke.

Och plåtskjulet i hamnen. Det var en lång lång väg dit vill jag minnas. Folk som idag jobbar som fysioterapefter och reklamsäljare och what-not ägnade en stor del av sin tonår för att slåss för något som vi idag tar för en självklarhet. Och det är det inte egentligen. Och ja det är väl klart att det borde finnas en utomhuspark som är designad för mer än bara blommor. Men då måste också slåss för den. Inte bokstavligen talat som i "blodsvite uppstod"-bemärkelsen utan som i bokstavligen: att man bygger ramper och ställer ut. Bygger nätverk av yngre förmågor och bjuder in. Hittar andra marginaliserade grupper och kämpar tillsammans. Anordnar stödspelningar och upprop.

Ja antigen det eller så kan man sitta och vara bitter över att det inte byggs någon betognpark trots att man klickat "Gilla" på facebook. För all del tryck på gilla, det gjorde jag men tror inte för en sekund i att det genererar i att du har dragit ditt strå till stacken.
I Danmark där jag började våran resa, och där man har börjat fundera på att lagstifta om att man bara ska få åka breda på anvisade områden, har man varit fan så mycket bättre på att säga ifrån.

På bilden, Blekinges mesta lo-fi Black Metal kassettbands konnässör på rullbräda