Det första arbetat jag lyckades lägga ut på någon annan. Men den filen är borta. Välskriven var den också. Jag får kolla om den finns på någon annan hårddisk helt enkelt. En annan kväll.
NO OMEGA intervjun gjordes, precis som alla andra över epost. Det var Oscar som svarade på frågorna. Vi hade en kort korrespondens som var trevlig. Det skulle ha blivit deras första fanzine framträdande, vid det här laget hoppas jag verkligen att de har fått fler intervjuer.
Vid det här laget kan den skarpögde skönja att frågorna är rätt snarlika. För att inte säga exakt likadana. Korrekt. Det var en medveten tanke från min sida. Jag ville egentligen med frågorna få banden att framstå som väldigt bokningsbara(det är de - alla band! Bara ring, eposta, twittra, facebooka dem. De flesta band vill inget hellre. Det är oftast lättare för banden att bli "bokade" än att lyckas hitta varenda ideell kulturförening). Samt att återkommande frågan om"vilket bästa spelställe/vilken arrangör var" skulle vara ett sätt att synliggöra folks arbete. Ja det var planen. Men jag tyckte det blev lite trist att läsa exakt samma sak upp och ned.
Ctrl-x & så ctrl-v, förvränga & förvansaka, ctrl-x & så ctrl-v
Så med NO OMEGA försökte jag skriva om det, utan att förvanska det allt för mycket, så det skulle påminna mer om ett samtal. Det kanske hade lyckats. Nu har jag dock avslöjat mig istället.
Jag lyckades också ventilera lite egna tankar om scenpolitiken, medveten som omedveten. Men kommer ihåg att jag var lite nojjig över att det inte skulle framgå klart och tydligt vilket som var mina tankar och vad som var Oscars svar. I övrigt tyckte jag den var rätt kul och han stack ut hakan lite. Förvanska. Förvränga. Intervjua. Same, same but not diffrent. Here goes!
NO OMEGA
När jag får tag på på NO OMEGA så påstår de, trots viss pessimism, misantropi för att inte tala om hat mot det samhället vi lever i(behöver jag tillägga att det är precis efter valresultatet), att det trots allt är rätt så bra. Man har en spelning på Fat Fest i Linköping kommande helg att se fram emot och i tillägg håller de även på och styr med merch såväl som att få ut sin 7":are till den 4:e december då det även är tänkt att man ska ha en releasefest!
På frågan om hur turnerandet går så kan man bara konstatera att man precis börjat turnera i den här konstellationen.
- Några av oss hade ett metalcore-band, jag, Victor(trummor) och Andreas(sång) spelade tidigare tillsammans under namnet HOW THINGS PROCEED. Bara skräp om du frågar mig tillägger han. Men vi höll på fram till 2009. Vi gjorde två turnéer med det bandet. Då hade vi inga egna förstärkare utan lånade till oss andras sedan åkte vi runt i en Ford Mondeo berättar Oscar(gitarr). Utrustningsmässigt har vi väl gått igenom rätt mycket sedan dess, inte bara att vi har köpt egna grejer, utan även hur vi nu förstår att uppskatta värdet av bra(!) utrustning.
Och antagligen kommer vi heller aldrig mer turnera i en Ford Mondeo, konstaterar man skrattande.
Vilken är den främsta anledningen till att ni inte spelar ute i landet oftare?
- Vi är väl ett av de få svenska hardcore band som faktiskt spelar utanför Sverige över huvud taget. Vi försöker komma ut så mycket som möjligt!
Menar ni verkligen att ni är ett av få band som spelar utanför Sverige? Jag vill ändå tänka mig att band som Anchor, Balance, Grace.Will.Fall och StayxHungry för att nämna några, alla är hardcoreband och spelar väl relativt ofta utan för moderlandets gränser.
- Okej. Så Anchor, Det är ett band. Balance har ju lagt ned så de räknas ju inte. Grace.will.fall är band nummer två, och slutligen StayxHungry. Så det är tre band, plus vi då. Hur många hardcoreband tror du att det finns i Sverige? Nu finns det ju i och för sig inte så många band inom genren och även om det kanske finns en 50 stycken mer eller mindre aktiva, så är det väl en ganska "flyktig" genre. På det sättet att folk gör det mest på skoj och har annat vid sidan om. Det är inte särskilt många som kanske brinner så starkt för musiken och verkligen vill "satsa" på att komma utanför Sverige och spela. Med tanke på hur stora anti-kommersiella och anti-kapitalistiska tendenser som finns inom hardcore så är det ju inte konstigt. Jag känner själv just nu att det känns lite fånigt att vilja och försöka satsa och bli stor inom en musikstil som egentligen går ut på att vara så liten som möjligt, haha. Samtidigt, kan vi prata om att "sprida vår kultur" och att göra värdet av underground - icke-kommersiell - musik större. Då vi reser runt i världen för att sprida detta budskap, samt ena folk över hela världen i hardcoren:s "tecken" - men va fan är det för jävla "unity-tjafs"?
Ja det kanske ligger nåt i det funderar jag och innan jag ofrivilligt startar ett inbördeskrig i HardcoreSverige om vem eller vilka som faktiskt också spelar utanför landets gränser hoppar jag istället vidare till nästa fråga. Oscar är även på samma linje.
- Jag känner att jag bara börjar svamla. Det blir en argumentation och en hopplös diskussion kring vad som är mest korrekt. En paradox som egentligen är irrelevant då vi lever här och nu, i detta samhälle och med tanke på hur världen ser ut. För mig är mitt musicerande något av de få saker som fortfarande håller mig kvar i nuet och i samhället. Kanske det enda som faktiskt, enligt mig, är värt med livet; att få se världen i ett turnerande band.
Och det är kanske just det som är grejen. Att få uppleva världen och delta i en scen som är det viktiga inte att definierar laga och förordningar om vad som är en del av scenen eller inte. Men att se världen är inte alltid det lättaste. Man ska se till och hitta ställen där det finns folk vill se ens band också.
Vad är då det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?
- Ibland kan man ju ha så tur att det finns folk som peppar och vill boka oss till någon spelning. Det är också jävligt gött när man skickar iväg ett mail angående en spelning och får svar relativt fort, där arrangören peppar och vill boka oss. Det jobbigaste är väl att sitta där och vänta på att få svar från arrangörer. Ibland får man vänta länge, ibland får man inget svar alls.”
Tycker ni att folket som sätter upp spelning i vårt avlånga land borde höra av sig mer till er?
- Nja, det handlar ju om pepp. Så finns den inte så finns den inte. Då försöker vi skapa den själva istället!
Men gör ni själva något extra för att arrangörer ska vilja sätta upp er?
- Det beror väl på. Om vi ska turnera så hör vi av oss till arrangörer, försöker hitta arrangörer i vissa städer och så. Sen försöker vi naturligtvis också sprida vårt namn via internet och så.
Tack och lov finns det folk som både hör av sig och är trevliga. Utanför Sveriges gränser så verkar Tyskland ligga högt i kurs som bland så många andra band i hardcore svängen.
- Trevligaste arrangör som vi haft att göra med so far skulle väl typ vara Lukas i Wuerzburg. Han var supertrevlig! Tog emot oss med ett stort leende när vi kom dit. Han var mycket hjälpsam och vi fick jättegod mat!
När vi ändå är inne på hardcore-svängen så är inte steget långt till hardcore-scenen och dess olika sub-kategorier, är det något av alla de olika benen ni väger lite extra mycket på?
- Eftersom vi inte är ett straight edge-band så känner vi ju inte direkt samhörighet där, och eftersom vi inte spelar renodlad hardcore utan blandar det med lite post-rock/post-metal så känner vi väl att vi gärna spelar med ganska många olika band. Vi är väl rätt trötta på hur hardcore-scenen ibland kan kännas, instängd och sektliknande. Jag skulle väl vilja säga att det är D.I.Y.-scenen eller vad man ska kalla det, som vi känner mest samhörighet till. Punks och anarkister som bokar spelningar i något squat. Som kanske uppfattar oss på rätt sätt. Som inte har så mycket fördomar och attityd kring att vi inte spelar renodlad hardcore, utan respekterar att vi vill göra något nytt. Vi vill såklart att alla ska glädjas av musiken och att de som vill lyssna på oss ska få göra det.
Så vad tycker ni då om den så beryktade scenen av idag?
- Ibland så kan det som sagt vara lite jobbigt hur folk kan vara lite likriktade. Om det kommer ett nytt straight edge-band som spelar jävligt old-school hardcore så får de en massiv pepp. Kommer det ett nytt hardcore-band med duktiga musiker som är lite mer progressivt, försöker göra något nytt, så blir aldrig responsen lika hög. Nu kan det väl upplevas som lite egoistiskt från vårt håll, då vi är ett av de där progressiva hardcore-banden. Men när Refused kom på 90-talet! De var jävligt nyskapande, trots detta blev de ett av de största hardcore banden någonsin. Man kan undra vad var skillnaden är på scenen då och nu?” funderar Oscar. ”Det kanske inte fanns en scen på samma sätt då? I vilket fall så var nog folk mer öppna för att se duktiga musiker spela alternativ musik med ett eller flera budskap.
Jag kommer själv ihåg hur sjukt jävla stor peppen var på Refused när dom kom. På den tiden ZTV var lite spexigt. Jag sprang hem från skolan, det här är väl runt -94, för att kanske få en glimt av Pump The Breaks videon eller Millencollins Strike. Jag tror de hade någon halvtimme där precis runt 16tiden då dom körde punk. Sen var man överlycklig att det satt någon med blått hår och tjabbade med Siwert Öholm på SVT om djurrättsfrågor. Dennis hade stora kryss på händerna, det är nog mitt första minne av min kontakt med straight edge. Idag känns det mest som, i alla fall den svenska hardcore-scenen försöker antingen avfärda bandet helt och hållet eller diskutera sönder om de över huvud taget spelade hardcore. Jag kommer även ihåg att jag såg en tråd på nåt svenskt hc-forum på nätet med en bild på Raised Fist trumset från studion efter att Matte Modin tog över trumstockarna. Någon kommentar om att med mer än två cymbaler så kunde det omöjligt vara HC och sen var det väl sida upp och sida ned ”om hur lite hardcore Raised Fist förmodligen alltid hade varit”. Jag blev bara trött och tänkte att den här forumet kommer jag nog aldrig ha tid över för.
Har ni också känt av de här vibbarna att det är lite ocoolt att gilla saker som har sålt i mer än 5000 ex i Sverige? Att man ska leta upp det mest obskyra man kan hitta, inte för att det är bra eller inte, utan för att vara först.
- Antar att anledning till varför folk letar upp det mest obskyra som finns är för att man vill känna sig lite speciell och unik. Och kring denna "old-school pepp" så... antar att konservatism kan liksom alla andra –ismer och ideologier, leta sig in alla möjliga tänkbara vrår, även i hardcore. Och dude, JANTELAGEN! Alltså den skiten kommer nog aldrig lämna oss helt här i Sverige. Man önskar väl att den skulle bli lite mer öppnare. Samtidigt är jag väldigt glad över att få vara del av något som är så fett som hardcore och den gemenskap som finns inom den.”
Hur ser ni på det här med att man går på spelningar som man kanske inte direkt är super sugen på men man gör det för att stödja scenen?
- Alltid rätt. Man ska gå för hänget och gemenskapen om inte annat! Man ska försöka se något större med musiken. Hur vi skapar anti-kommersiella och anti-kapitalistiska utrymmen där alla ska få ta del av allt. Där ingen är bättre eller sämre - tjejer/killar, vare sig man har mycket pengar eller är jättefattig.
Frågan är väl om man inte alltid önskar att saker och ting vore lite mer tolerantare. Lite mer öppnare och kanske lite mer lättillgängligare. Men det är väl punken och dess olika avknoppningars ständiga moment 22. Alla förväntas att börjar med en komplett vinylsamling vid 14 års ålder för att få ett godkännande av en finnig 17åring med hela rummet fullt av brända skivor, tusen olika RSSfeeds om old school hardcore tishor och hela dialogen(monologen?) från American Hardcore memoriserad. Men istället för att lägga tid på något så uppenbart som att en positiv, öppnare och mer inbjudande scen som leder till att folk ägnar sin tid åt peppen så känns det allt som oftare att man bevittnar en slags Mojo Magazine panels om vem som vet mest obskyr fakta om gamla band? Var det inte det som hela den här subkulturen bildas runt för att peka finger mot… äsch, se nu svamlar jag bort mig igen. Det är bättre jag ägnar mig åt att ställa frågor istället. Hur skulle en ni vilja minnas 2011, för att säga, blicka mot en positiv och ljus framtid?
-Jag skulle vilja minnas 2011 med två eller tre stora turnéer, två Europaturnéer och en USA-turné! Sen tror jag även vi ska försöka släppa en 12":are nästa år, kanske även en split 7":a med något band. Den som lever får se. Vi hoppas i alla fall på att folk peppar på det vi gör, att man kommer och har kul på våra spelningar! Vissa av oss har hållit på med musik i över 10 år, man har haft drömmen om att få släppa skivor, turnera etc. ännu längre! Drömmen lever. Än så länge.
På frågan om hur turnerandet går så kan man bara konstatera att man precis börjat turnera i den här konstellationen.
- Några av oss hade ett metalcore-band, jag, Victor(trummor) och Andreas(sång) spelade tidigare tillsammans under namnet HOW THINGS PROCEED. Bara skräp om du frågar mig tillägger han. Men vi höll på fram till 2009. Vi gjorde två turnéer med det bandet. Då hade vi inga egna förstärkare utan lånade till oss andras sedan åkte vi runt i en Ford Mondeo berättar Oscar(gitarr). Utrustningsmässigt har vi väl gått igenom rätt mycket sedan dess, inte bara att vi har köpt egna grejer, utan även hur vi nu förstår att uppskatta värdet av bra(!) utrustning.
Och antagligen kommer vi heller aldrig mer turnera i en Ford Mondeo, konstaterar man skrattande.
Vilken är den främsta anledningen till att ni inte spelar ute i landet oftare?
- Vi är väl ett av de få svenska hardcore band som faktiskt spelar utanför Sverige över huvud taget. Vi försöker komma ut så mycket som möjligt!
Menar ni verkligen att ni är ett av få band som spelar utanför Sverige? Jag vill ändå tänka mig att band som Anchor, Balance, Grace.Will.Fall och StayxHungry för att nämna några, alla är hardcoreband och spelar väl relativt ofta utan för moderlandets gränser.
- Okej. Så Anchor, Det är ett band. Balance har ju lagt ned så de räknas ju inte. Grace.will.fall är band nummer två, och slutligen StayxHungry. Så det är tre band, plus vi då. Hur många hardcoreband tror du att det finns i Sverige? Nu finns det ju i och för sig inte så många band inom genren och även om det kanske finns en 50 stycken mer eller mindre aktiva, så är det väl en ganska "flyktig" genre. På det sättet att folk gör det mest på skoj och har annat vid sidan om. Det är inte särskilt många som kanske brinner så starkt för musiken och verkligen vill "satsa" på att komma utanför Sverige och spela. Med tanke på hur stora anti-kommersiella och anti-kapitalistiska tendenser som finns inom hardcore så är det ju inte konstigt. Jag känner själv just nu att det känns lite fånigt att vilja och försöka satsa och bli stor inom en musikstil som egentligen går ut på att vara så liten som möjligt, haha. Samtidigt, kan vi prata om att "sprida vår kultur" och att göra värdet av underground - icke-kommersiell - musik större. Då vi reser runt i världen för att sprida detta budskap, samt ena folk över hela världen i hardcoren:s "tecken" - men va fan är det för jävla "unity-tjafs"?
Ja det kanske ligger nåt i det funderar jag och innan jag ofrivilligt startar ett inbördeskrig i HardcoreSverige om vem eller vilka som faktiskt också spelar utanför landets gränser hoppar jag istället vidare till nästa fråga. Oscar är även på samma linje.
- Jag känner att jag bara börjar svamla. Det blir en argumentation och en hopplös diskussion kring vad som är mest korrekt. En paradox som egentligen är irrelevant då vi lever här och nu, i detta samhälle och med tanke på hur världen ser ut. För mig är mitt musicerande något av de få saker som fortfarande håller mig kvar i nuet och i samhället. Kanske det enda som faktiskt, enligt mig, är värt med livet; att få se världen i ett turnerande band.
Och det är kanske just det som är grejen. Att få uppleva världen och delta i en scen som är det viktiga inte att definierar laga och förordningar om vad som är en del av scenen eller inte. Men att se världen är inte alltid det lättaste. Man ska se till och hitta ställen där det finns folk vill se ens band också.
Vad är då det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?
- Ibland kan man ju ha så tur att det finns folk som peppar och vill boka oss till någon spelning. Det är också jävligt gött när man skickar iväg ett mail angående en spelning och får svar relativt fort, där arrangören peppar och vill boka oss. Det jobbigaste är väl att sitta där och vänta på att få svar från arrangörer. Ibland får man vänta länge, ibland får man inget svar alls.”
Tycker ni att folket som sätter upp spelning i vårt avlånga land borde höra av sig mer till er?
- Nja, det handlar ju om pepp. Så finns den inte så finns den inte. Då försöker vi skapa den själva istället!
Men gör ni själva något extra för att arrangörer ska vilja sätta upp er?
- Det beror väl på. Om vi ska turnera så hör vi av oss till arrangörer, försöker hitta arrangörer i vissa städer och så. Sen försöker vi naturligtvis också sprida vårt namn via internet och så.
Tack och lov finns det folk som både hör av sig och är trevliga. Utanför Sveriges gränser så verkar Tyskland ligga högt i kurs som bland så många andra band i hardcore svängen.
- Trevligaste arrangör som vi haft att göra med so far skulle väl typ vara Lukas i Wuerzburg. Han var supertrevlig! Tog emot oss med ett stort leende när vi kom dit. Han var mycket hjälpsam och vi fick jättegod mat!
När vi ändå är inne på hardcore-svängen så är inte steget långt till hardcore-scenen och dess olika sub-kategorier, är det något av alla de olika benen ni väger lite extra mycket på?
- Eftersom vi inte är ett straight edge-band så känner vi ju inte direkt samhörighet där, och eftersom vi inte spelar renodlad hardcore utan blandar det med lite post-rock/post-metal så känner vi väl att vi gärna spelar med ganska många olika band. Vi är väl rätt trötta på hur hardcore-scenen ibland kan kännas, instängd och sektliknande. Jag skulle väl vilja säga att det är D.I.Y.-scenen eller vad man ska kalla det, som vi känner mest samhörighet till. Punks och anarkister som bokar spelningar i något squat. Som kanske uppfattar oss på rätt sätt. Som inte har så mycket fördomar och attityd kring att vi inte spelar renodlad hardcore, utan respekterar att vi vill göra något nytt. Vi vill såklart att alla ska glädjas av musiken och att de som vill lyssna på oss ska få göra det.
Så vad tycker ni då om den så beryktade scenen av idag?
- Ibland så kan det som sagt vara lite jobbigt hur folk kan vara lite likriktade. Om det kommer ett nytt straight edge-band som spelar jävligt old-school hardcore så får de en massiv pepp. Kommer det ett nytt hardcore-band med duktiga musiker som är lite mer progressivt, försöker göra något nytt, så blir aldrig responsen lika hög. Nu kan det väl upplevas som lite egoistiskt från vårt håll, då vi är ett av de där progressiva hardcore-banden. Men när Refused kom på 90-talet! De var jävligt nyskapande, trots detta blev de ett av de största hardcore banden någonsin. Man kan undra vad var skillnaden är på scenen då och nu?” funderar Oscar. ”Det kanske inte fanns en scen på samma sätt då? I vilket fall så var nog folk mer öppna för att se duktiga musiker spela alternativ musik med ett eller flera budskap.
Jag kommer själv ihåg hur sjukt jävla stor peppen var på Refused när dom kom. På den tiden ZTV var lite spexigt. Jag sprang hem från skolan, det här är väl runt -94, för att kanske få en glimt av Pump The Breaks videon eller Millencollins Strike. Jag tror de hade någon halvtimme där precis runt 16tiden då dom körde punk. Sen var man överlycklig att det satt någon med blått hår och tjabbade med Siwert Öholm på SVT om djurrättsfrågor. Dennis hade stora kryss på händerna, det är nog mitt första minne av min kontakt med straight edge. Idag känns det mest som, i alla fall den svenska hardcore-scenen försöker antingen avfärda bandet helt och hållet eller diskutera sönder om de över huvud taget spelade hardcore. Jag kommer även ihåg att jag såg en tråd på nåt svenskt hc-forum på nätet med en bild på Raised Fist trumset från studion efter att Matte Modin tog över trumstockarna. Någon kommentar om att med mer än två cymbaler så kunde det omöjligt vara HC och sen var det väl sida upp och sida ned ”om hur lite hardcore Raised Fist förmodligen alltid hade varit”. Jag blev bara trött och tänkte att den här forumet kommer jag nog aldrig ha tid över för.
Har ni också känt av de här vibbarna att det är lite ocoolt att gilla saker som har sålt i mer än 5000 ex i Sverige? Att man ska leta upp det mest obskyra man kan hitta, inte för att det är bra eller inte, utan för att vara först.
- Antar att anledning till varför folk letar upp det mest obskyra som finns är för att man vill känna sig lite speciell och unik. Och kring denna "old-school pepp" så... antar att konservatism kan liksom alla andra –ismer och ideologier, leta sig in alla möjliga tänkbara vrår, även i hardcore. Och dude, JANTELAGEN! Alltså den skiten kommer nog aldrig lämna oss helt här i Sverige. Man önskar väl att den skulle bli lite mer öppnare. Samtidigt är jag väldigt glad över att få vara del av något som är så fett som hardcore och den gemenskap som finns inom den.”
Hur ser ni på det här med att man går på spelningar som man kanske inte direkt är super sugen på men man gör det för att stödja scenen?
- Alltid rätt. Man ska gå för hänget och gemenskapen om inte annat! Man ska försöka se något större med musiken. Hur vi skapar anti-kommersiella och anti-kapitalistiska utrymmen där alla ska få ta del av allt. Där ingen är bättre eller sämre - tjejer/killar, vare sig man har mycket pengar eller är jättefattig.
Frågan är väl om man inte alltid önskar att saker och ting vore lite mer tolerantare. Lite mer öppnare och kanske lite mer lättillgängligare. Men det är väl punken och dess olika avknoppningars ständiga moment 22. Alla förväntas att börjar med en komplett vinylsamling vid 14 års ålder för att få ett godkännande av en finnig 17åring med hela rummet fullt av brända skivor, tusen olika RSSfeeds om old school hardcore tishor och hela dialogen(monologen?) från American Hardcore memoriserad. Men istället för att lägga tid på något så uppenbart som att en positiv, öppnare och mer inbjudande scen som leder till att folk ägnar sin tid åt peppen så känns det allt som oftare att man bevittnar en slags Mojo Magazine panels om vem som vet mest obskyr fakta om gamla band? Var det inte det som hela den här subkulturen bildas runt för att peka finger mot… äsch, se nu svamlar jag bort mig igen. Det är bättre jag ägnar mig åt att ställa frågor istället. Hur skulle en ni vilja minnas 2011, för att säga, blicka mot en positiv och ljus framtid?
-Jag skulle vilja minnas 2011 med två eller tre stora turnéer, två Europaturnéer och en USA-turné! Sen tror jag även vi ska försöka släppa en 12":are nästa år, kanske även en split 7":a med något band. Den som lever får se. Vi hoppas i alla fall på att folk peppar på det vi gör, att man kommer och har kul på våra spelningar! Vissa av oss har hållit på med musik i över 10 år, man har haft drömmen om att få släppa skivor, turnera etc. ännu längre! Drömmen lever. Än så länge.
Så lät det alltså någon gång i oktober 2010. I december samma år spelade de med Trophies och Reason To Care(DE) på Porslinan - Ungdomens Hus, 371 AWESOMETOWN.
Det finns tack vare händiga ungdomar att beskåda i två delar. Del 1 & del 2
Är det någon annan än jag som kommer ihåg studio debatt(?) programet med Dennis Lyxzen och Siwert Öholm om scanbräning och stora kryss på händerna?!?! Vet någon om det ligger och guppar på nätet?
Det finns tack vare händiga ungdomar att beskåda i två delar. Del 1 & del 2
Är det någon annan än jag som kommer ihåg studio debatt(?) programet med Dennis Lyxzen och Siwert Öholm om scanbräning och stora kryss på händerna?!?! Vet någon om det ligger och guppar på nätet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar