Här kommer ett stycke text som ursprungligen gjordes med fråga - svar metoden via mail. Eftersom Jonas(sång) var så himla vettig så matade han på med ordentliga svar vilket gjorde det väldigt lätt för mig. Jag klippte och klistrade lite med texten. Och lät en del svar flyta ihop. Så det kändes mer som ett samtal. Eller det var tanken. Det är full möjligt att jag förvanskade något istället. Så får det vara.
THIS GIFT IS A CURSE
Vad har ni på gång?
Vi försöker få ordning allt kring distribution och promotion rörande vår CDEP tillika debutsläpp. Sen försöker vi väl sprida vårat oväder (se musik) och hoppas att det skall ta oss ifrån Stockcity och ge oss chansen att spela ute i landet.
Hur har ert turnerande förändrats sen ni åkte ut på vägarna första gången till hur det ser ut nu för tiden?
Vi har aldrig kommit ut och spelat sådär jättemycket med det här bandet så vi kan inte riktigt jämföra. Men erfarenheter jag, Jonas, har efter att ha spelat och åkt med andra band i landet; är att det verkar vara en liten lågkonjunktur med D.I.Y.-alternativ i landet just för tillfället, många tycks flytta från de mindre städerna och det finns inte tillräckligt med resurser eller pepp, varken ekonomiskt eller mänskligt. Men sen är ju inte den musiken vi håller på med ”ledande” utan snarare strukturellt i kulturens ytterkanter eller varför inte säga i ”periferin”. Uppmärksamheten ligger i nuläget på andra musikaliska uttryck/subkulturer med tillhörande attribut och artefakter (frisyrer, kläder, etc).
Vilken är den främsta anledningen till att ni inte spelare ute i landet oftare?
För att ingen vet att vi finns eller kanske vet hur man sätter upp en spelning. Eller är det så enkelt att ingen gillar vår grej och helt enkelt inte vill sätta upp det. Vi har alldeles för lite breakdowns för att passa dagens ”gångbara” alternativscen kanske.
Vad är det enklaste respektive jobbigaste med att boka upp spelningar?
Enklast är när någon mailar eller ringer och säger att de gillar vad man håller på med och att de har ett arrangemang som de anordnar och vill att vi skall spela.
Jobbigast är att behöva tjata till sig spelningsmöjligheter på en redan kulturellt och nationellt smal scen.
Vilken arrangör är den trevligaste ni varit hos?
De flesta som har satt upp oss har varit bra folk, all heder åt dem för att de har gett oss en chans att spela. Sen klappar mitt svarta hjärta lite extra för arrangörsföreningen sXe Stockholm. Som alltid, till synes outtröttligt, sätter upp sjukt mycket spelningar i Stuck-Up-City och ger mindre band ett forum samt chansen att göra sin grej inför publik. Ibland med större mer kända band såväl som med andra lokala förmågor. Jävligt hängivna och peppade människor både bakom och framför scenen. Tror just därför att det kommer komma en hel uppsjö och band från Stockholmsområdet på grund av just detta; se Grieved, No Omega, Dumpster Of Your Dreams för att nämna ett fåtal.
Tycker ni att spelställe eller arrangörer borde höra av sig mer till er? Självklart. Boka oss, vi är sjukt bra, det är nästan otäckt. Vi ger alltid allt vi har. Billigt.
Vad gör ni för att de ska göra det då?
Vi mailar, ringer och tjatar rent allmänt om att folk borde ge oss en chans. Vad tycker ni om scenen av idag? Vi peppar på mer pluralism och mer D.I.Y.-alternativ. Sen diskuterar vi i bandet ganska ofta om vilket ”scen” vi tillhör? Ny-emo-deathcore-scenen eller rockstar-Amerikainfluerade-melodiös-breakdownhardcore-med-taskig-attityd-scenen, det känns ganska avlägset för vår del. Punk? Hardcore? Blackmetal? Vet inte riktigt vart vi hör hemma, i Stockholm har både hardcore-, screamo, metal och konstfolk tagit oss till sig. Vi tycker att det känns schysst att alla kan hitta något i vårat utryck som talar till just dem. Sen spelar vi självklart där vi blir bokade, oavsett ”scentitlar”. Så länge det inte är inslag av helt störda grejer som fascism, sexism etc. lika självklart.
Vad tycker ni att man skulle kunna göra för att förbättra den?
Pepp! Samt att människor förstår att det går att göra saker trotts inget ekonomiskt stöd eller självklara vägar finns att tillgå. Men sen kanske är vi just i ett samhällsparadigm där folk i kulturen generellt tycks ha, mer än någonsin, annat att tänka på (skaffa jobba, klara av att fixa vardagen, skola). Sen kan man ju alltid se sina favorit band live på YOUTUBE varje sekund av dagen. Vem behöver egentligen en livescen idag, eller framförallt, imorgon?
Känner ni någon samhörighet med någon scen? Exempelvis diy, HC, sXe etc.
Jag har jobbat mycket med arrangemang och just D.I.Y-spelningar sjukt mycket när jag bodde i Gävle fram till 2007. Vi startade upp ett eget spelställe, INTAKTO (ca 2005), i en källare i ena hörnet av centrala Gävle och körde spelningar/kulturrelaterade arrangemang så ofta vi kunde, mer eller mindre helt utan bidrag. Vi fick pengar av kommun för att måla väggarna, men se var det stopp. I Gävle gick nästan all kulturbudget till Symfoniorkestern och Gävle konserthus. Där biljetterna på ett radom arrangemang snittade på 700kr och de enda som hade ”råd” att ta del av kultur i Gävle var pampiga sossegubbar och rödvinspimplande kommunala kultur & fritids-kärringar boende i någon av de fina stadsdelarna runt själva konserthuset. I mellanstora och lagom tråkiga Gävle var det enda sättet att få något ”kul” att hända var att göra det själv, om man inte gillade sportbarer och att vara ett offer för rådande hegemoni. Kontrakultur var den enda vägen att gå. Det var både Gävles charm och ok. Men vi kämpade på och spelstället var mer eller mindre fyllt till bristningsgränsen varje gång vi gjorde nått - så det verkade finnas ett behov trotts kommunens kulturutredares analyser. Till slut blev det en offentligdebatt i b.la lokaltidningarna där några kulturjournalister kritiserade kommunens snedförvridna kulturbudget och ignorans. Man diskuterade b.la själva ordet ”kultur” och dess innebörd och vem som hade rätten att bestämma vad som anses ”kultur” det och inte…
Ca 6 månader efter att jag flyttat från Gävle 2007 - så fick INTAKTO en ny central lokal och fullt kulturstöd. Jag tror på D.I.Y. och att göra det själv när inga andra ”kommersiella intressen” bryr sig eller agerar. Jag peppar rent allmänt på situationer när man slår i underlägen som i sin tur kan leda till spontana sociala rörelser. I övrigt brukar spelningar på oberoende kulturplattformer vara så mycket mer genuina än t.ex. krogen/kommersiellt dribbel. Sen om det är anordnat av HC-kids, crustare, sXe-folk, punks, svartmetalare, konstkollektiv, avdankade hippies, feministiska studiecirklar, random dudes/dudetts, det spelar inte så stor roll - bara det finns hjärta där bakom (och inte är fascistiskt, sexistiskt m.m.)
Gå på spelning som stödpublik för band man inte alltid är intresserad av, för att stödja den lokala scenen? Rätt eller fel?
Jag tror att det måste finnas ett genuint intresse, annars tror jag att man förlorar sin pepp till slut, lite som att övervattna sin favorit krukväxt. Det ska åtminstone inte vara plikt utan snarare ett glödande engagemang eller en jävla livsstil. Det är en fin balansgång man måste gå. Sen gör väl alla vad de kan, ”de”, som är måna om sin lokala kontrakultur- och musikaliska alternativscen. Jag förmodar att det är ett större problem i mindre städer. Det är inte alla som är privilegierade med all tid i världen att göra vad de vill. Själv är jag student samtidigt som jag jobbar, plus att jag har ett band (som spelar live, repar och spelar in) och någonstans där emellan skall man försöka vila, gå ut med sin hund, äta och kanske sova en liten stund. personligen skulle vilja gå på mer grejer/spelningar än vad jag har energi/tid till, just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar